Kapitel 26: Vårkänslor

Ända sedan den där sommardagen i juni 2003 då jag, efter viss panik och missad connecting flight i Köpenhamn, fick uppleva känslan av mina två trötta fötter, fast planterade på svensk jord igen efter mitt första USA äventyr så har jag gått och undrat över hur mycket jag egentligen känner för den här platsen. De här städerna, det här landet och de här människorna. Jag har under de gångna fem åren varit fullt medveten om att mina känslor för USA och de tre hundra miljoner myrorna i den här myrstacken förmodligen var svåra att riktigt definiera och att gräset, som alltid, har en tendens att se lite grönare ut på andra sidan (Atlanten).

Det dryga halvår jag spenderade i Chicago är, i efterhand, svårt att se tillbaks på utan att se på verkligheten genom rosenskimrande glasögon; jag var tjugo år och viste inte vad jag ville göra med mitt liv, inga krav, inga problem. Jag hade underbara människor med mig vars vänskap bara växt sig starkare över åren som gått och skolstressen var minimal då jag visste att det aldrig skulle bli någon examen av mitt arbete vid North Park University. Som en följd av detta har jag i mina lucida stunder där hemma i Lund och Jönköping undrat om jag verkligen saknade USA så mycket som jag trodde, eller om det var det fågelfria livet utan krav som lockade. Kanske det jag kände för det är landet var något unikt som aldrig skulle kunna upprepas och upplevas på nytt?

Dryga åtta månader in på denna, Hans Erikssons andra amerikaresa, så kan jag konstatera att svaret på denna fruktansvärt viktiga fråga så sakta, så sakta har smugit sig upp på mig. Det var inte bara mitt kravfria liv år 2003 som gjorde att jag älskade livet i Chicago, inte heller var det storstadens hissnande möjligheter för radhuspojken från Jönköping. Det var inte bara faktumet att jag hade underbara svenska människor med mig på mina äventyr i skuggorna Chicago och New Yorks skylines.

Även om jag fortfarande inte riktigt hundra procent kan peka på precis VAD det är så står det nu utan någon som helst tvekan klart att jag älskar möjligheterna detta land ger mig så långt mycket mer än vad jag någonsin älskat fäderneslandet. Jag har under de gångna fem åren misstänkt att det kanske var storstadslivet som lockade mig mer än något annat, kanske jag skulle känna som sak om jag någonsin flyttade till Stockholm eller Göteborg (haha, för er som vet hur mycket jag avskar Götlaborgen framstår kanske den sista delen av förra meningen som något lite FÖR teoretisk)? Men efter denna tid nu i Chapel Hill, NC – en stad mindre än Jönköping och hundratals mil från Chicago eller New York – så står det klart för mig att så inte var fallet. Det handlade inte om storstan. Det handlar om något annat.

Vad är detta ”något annat”? Om jag visste det skulle nog detta bloginlägg vara långt mer kort och koncist än det ni nu har framför er (och efter förra inläggets rekordlånga rants så kanske även den mest trogna läsaren känner att han och hon gjort sig förtjänt av detta?). Mer och mer börjar jag misstänka att det har att göra med människorna. Gång efter annan, människa efter människa, upplevelse efter upplevelse – förundras jag ständigt över hur många människor här delar mina intressen, drömmar och upplevelser. Hur många som lyckats växa upp fullständigt inneslutna av indierock och Seinfeld utan att bli pretentiösa. Hur många människor som, likt mig, brinner för saker och ting med en passion jag saknar i Sverige. Hur många jag instinktivt bara gillar stenhårt och vill ha som en del av mitt liv.