Livets alla centrala kuggar verkar ha börjat snurra allt snabbare och kraftfullare över de sista veckorna här nere i North Carolina. Och som en följd av detta har bloggeriandet tyvärr fått lida. Eller så kanske bloggmonstret har samlat kraft och växt sig stark nere i källaren och nu gjort sig redo för att slå sig ut ur kedjorna? Vem vet. Läs vidare på egen risk.
Det som dock står klart över allt tvivel är att allting går hissnande fort just nu; varje dag kryper uppsats-deadlinerna närmare, varje dag kommer 11:e maj och dess fruktade examensfirande allt närmare. Jag har tvingat mina vänner att sluta tala om veckor och dagar. När jag sitter ned vid bordet med ett glas Chardonnay på Tululla’s jazz night på tisdag, med mina fantastiska människor bredvid mig och den underbara musiken och stämningen runt omkring mig, vad skulle kunna vara mer deprimerande än att sitta och tänka på att det här är typ den tredje sista jazz night:en någonsin? Det känns ofattbart att detta fantastiska äventyr kommer ta slut för många av mina vänner om bara ett fåtal veckor. Själv bär det ju inte av hem till Svea förrän i mitten av juni, men för en del av mina vänner blir vår road trip till Wilmington’s atlantkust den 7:e maj det sista vi någonsin gör tillsammans. La la la, nu tänker vi inte mer på det.
Men just därför vaknar jag upp mest varje morgon tänkandes ”Shit, jag måste verkligen ta vara på varje liten sekund här, jag får inte låta en endaste kväll gå förlorad”. Ingen rast och ingen ro – varje dag sitter jag begravd i arbete och aldrig-sinande-längder av uppsatser som måste skrivas framför datorn, plitande, skivande, tänkandes. Varje kväll umgås jag med mina vänner och njuter av den underbara atmosfär som ligger som ett mjukt, rosa täcke över Chapel Hill, NC. Timglasen är inne på sin sista vända och jag försöker fylla mina dagar med så mycket äventyr och minnen som möjligt; innan den 11:e maj ska jag skriva färdigt ett enormt arbete, ett kortare arbete och skriva en final – och detta är bara mina skolrelaterade krav. Kameran går het här just nu; varje kväll dokumenteras, varje solnedgång fångas, varje middag förevigas. Vet inte när jag åt middag själv förra gången…
Några höjdpunkter från de sista, fruktansvärt händelserika veckorna:
*Min kära bror och lojala vapendragare Peter kom ner till Carolina, och med sig hade han med sig Sam, tillika han en hyvens kille från Vätterns södra strand. Deras högoktaniga besök borde, i en ideal värld, tillägnas ett eget blogginlägg…men i kort så kom de hit på en torsdag, de såg hela stan och de flög hem på söndagen med segerns sötma i gommen.
På något vis lyckades temat för hela helgen bli ’surpassing low expectations’. Min kära broder (och nu också adoptiv-broder Samuel) var ju båda underåriga här i staterna, så jag hade räknat ut att vi skulle tvingas inleda helgens festligheter på torsdagskvällen (det stämmer, helgen på börjar på torsdagen nu för tiden, uppdatera era almanackor accordingly) på Players – en klubb som släpper in 18-åringar och som jag och mina kompatrioter följaktligen inte visiterar så särskilt ofta. Jag hade sagt till grabbarna att vi kanske inte skulle lyckas få med oss ut så många polare, utan kanske mest kunde softa lite och värma upp inför det stora partyt på fredag – men ack så fel man kunde ha! När vi väl kom dit var ett gäng av mina bästa vänner där och deras planer på att snart röra sig vidare suddades snabbt ut när 4$ Long Island Ice Tea och Holy Grails började flöda. Peter och Samuel, coola svenska filbunkar som de trodde att de var, ställde sig högst tveksamma till dansgolvet som pumpade R&B och hip hop – men efter att vi institutionaliserat en process varvid jag går och köper drinkar vid baren som jag sen tar med till toaletten där grabbarna grus står gömda i toabåsen och sörplar illegala drinkar, så var hela gänget tillslut på dansgolvet. Vi lämnade inte stället före stängningsdags, och intressant nog inte heller innan Sam bönfällt oss att ”rädda honom” från en viss ung dams uppskattning på dansgolvet. Jag har då aldrig i mitt liv sett en ung man så oreceptiv för en uppskattningsvis 19 åring jäntas affektioner. Men jag hör att Samuel har flickvän hemma i June dalen och hon kan med lugn se tillbaks på de gångna månaderna då jag sällan sett ett öppnare läge än det som mötte vår gode Samuel där på dansgolvet till dunkandet av Soulja Boy.
På fredagen var det sen dags för min stora husfest och jag hade bjudit in i stort sett alla jag känner. Jag hade räknat med att de flesta skulle titta in för en timme eller så och sen röra sig vidare ut i Chapel Hill natten, men strax efter middag började det monsunregna och allas planer på att röra sig till Franklin street flöt snart iväg ned längs vägen. Istället var det fest hela natten lång i Odum 104B och de sista eftersläntrarna lämnade inte lägenheten förrän hav tre . Morgonen efter tog jag och Ali ut pojkslynglarna på frukost, och då de naturligt nog inte var särskilt väl bevandrade i sydstatscuisinen så verkade de något osäkra över vad som skulle beställas på Ye Olde Waffle Shoppe – detta ledde servitrisen till att yttra helgens citat: ”Oh, you guys wanna experiment with grits!?”
*Det finns förövrigt inte så särskilt mycket att rapportera på Obama-fronten. Kampanjen längsta dötid går mot sitt slut nu på tisdag då äntligen Pennsylvania får komma till tals och även om det skulle krävas ett mindre mirakel för en vinst i the Keystone State så ser det just nu mycket, mycket bra ut. För att ha någon chans att komma ikapp i popular votes måste Senator Clinton vinna med runt 15% och just nu är hennes ledning bara 5% (om än en stor del av elektoratet fortfarande är undecided), i Indiana och North Carolina där hon också mer eller mindre måste vinna ser det än bättre ut: i Indiana leder vi med 5% och här i Carolina med mäktiga 14%. Om hon skulle vinna en stor seger i Pennsylvania skulle detta givetvis inverka på Indiana och North Carolina, men just nu ser det ut som att kampanjen kan komma att ta slut efter 6:e Maj om Senator Obama kan trycka sig igenom köttkvarnen till segrar i både Indiana och här. Även om vi till exempel skulle förlora Pennsylvania och Indiana stort så är alla experter fortfarande ense om att vi kommer vinna i slutändan, men det kommer ta längre tid. Det skulle krävas en veritabel coup de tat vid nomineringskonventet för att ta nomineringen från Senator Obama som det ser ut nu.
En rätt häftig grej är förresten att jag ska arbeta som Election Monitor under valdagen den 6:e maj. Obama-kampanjen rekryterar advokater och law students som hänger runt i vallokalerna och ser till att allt står rätt till. Även om jag inte vet ett jota om election law så löser det sig då de ordnar ett seminarie för ett tjugotal av oss i hela staten ett par dagar innan valet.
*Andra höjdpunkter från den gångna veckan är vädret; 28 gradigt ena dagen och hela skolan ligger ute i quaden och pluggar, eller ja pluggar/people watching, nästa dag: monsunregn. North Carolina väder är minst sagt oberäkneligt men jag tar hellre lite oberäknelighet än den 50 gradiga hettan de hade här när jag kom hit i augusti. Och mitt stolta Team Europe vann skolans Intra Mural Recreational Soccer Championship (typ korpen). 87 lag, en undefeated vinnare. Yeah bitches, that’s me.
No comments:
Post a Comment