För några minuter sedan satt jag på en filt utanför min lägenhet i Odum Village, med det röda teglet som ryggstöd, den 25 gradiga solen fortfarande högt på himlen och med näsan begravd i Frank Herberts Dune Messiah, den andra boken i Dune serien. Odum Village var osedvanligt tyst, i huset bredvid mitt höll ett par studenter på att flytta ut och lastade in väskor och möbler i en bil och det enda som bröt tystnaden var de ständigt närvarande ekorrarna som med förbluffande snabbhet sprang upp för stammen på ett träd bredvid huset.
Ekorrar här ses av lokalbefolkningen på ett helt annat sätt, både här i North Carolina och i Illinois, än hemma i Sverige. I de svenska skogarna är ekorrar vackert brunröda våghalsar (Klas klättermus anyone?) som vi sällan ser men som alltid får mig att stanna upp och titta lite extra. Här är ekorrarna ständigt närvarande, du kan inte gå igenom en skogsdunge utan att se en, oftast två, korrar sprintandes över gräset eller upp i träden.
Många gånger har jag tittat upp från studerandet vid datorn i vardagsrummet och trollbundits av två ekorrar lekandes i trädet utanför mitt fönster. I varje fall tror jag att de leker, hoppandes efter varandra i en outtröttlig runda av datten – eller så kanske det är kärlek, vem vet, vem vet.
I vilket fall satt jag där mitt uppe i Dune Messiah med tankarna på the kwisatz hadderach och the Bene Gesserit way när jag plötsligt hörde ett ljud som jag misstänker att de flesta studenter vid the University of North Carolina har lärt sig känna igen, och definitivt de av oss som har huserat i Odum Village Student Apartments någon längre tid – ljudet av en helikopter, redo för landing. För likt Lund och alla andra stora universitetsstäder så har Chapel Hill ett stort sjukhuskomplex, vars emergency ward och cancer sjukhus ligger bara några minuter nerför gatan från Odum 104B där jag nu bott i två terminer. Och dag som natt flyger ambulanshelikoptrar fram och tillbaka från helikopterplattan högst upp på sjukhuset och till, vem vet vad; Raleigh, Durham, kanske till och med Wake Forrest – vem vet. Men om det skulle råda något tvivel över huruvida detta var Amerika eller Europa så behöver vi inte se längre än till färgen på helikoptern –Carolina-blue, Universitets färg.
Helikopterpropellerns thud-thud-thud var en välbehövlig påminnelse för mig där jag satt i grönskan och solskenet att det här fortfarande var Chapel Hill, North Carolina. För alla som spenderat någon som helst tid i en universitetsstad vet att dagen då skolan stänger sina dörrar för sommaren så genomgår hela staden en närapå ögonblicklig förvandling.
Under tidigare år har jag konstaterat att Lund under sommarmånaderna är en spökstad, vad tror ni då Chapel Hill är när final exams och graduation är ett minne blott? En ”stad” som i själva verket bara är ett enormt campus och sen en lång gata med restauranter och barer, klubbar och affärer?
Detta är en fråga jag kommer kunna besvara snart, men inte riktigt än. Idag är lördag och imorgon är graduation day, dagen då så många av mina vänner radar upp sig på fotbollsplanen i Kenan Stadium i sina Carolina-blå (det är faktiskt en officiell färg här i landet) skruder och tar steget från college och ut i ett helt nytt liv.
Men skolan är alltså över. Två terminers studerande vid universitet har lagts till handlingarna; alla uppsatser inlämnade, alla tentor avklarade. Och plötsligt är staden väldigt tom. Visst hänger seniors:en kvar och tar det lite lugnt och har lite kul ett par dagar innan sin examen, men de flesta andra studenterna packade sina lass för flera dagar sedan och drog hem.
Så dagarna sen skolan slutade har det mest handlat om oss: de internationella studenterna, och våra senior-vänner som med bävan väntade på den 11:e Maj och examensdagen. Det har varit långa eftermiddagar med en god bok och ett gäng goda vänner på gräsmattorna i mitten av campus, tisslandes och tasslandes – skrattandes och solandes. Och på kvällarna, när den värsta hettan lagt sig har det varit öl och skratt och alldeles för många löjliga digitalfoton på diverse uteställen, framför allt på utestället He’s Not Here som påminner något om en tysk biergarten med stor trädgård med platts för hundratals människor och enorma nästan liter-stora plastglas med Sierra Nevada för skrattretande låga priser. Alla kvällar har dock haft en dunkel patina av bitterljuvhet då ingen i vårt stora sällskap (en roterande samling förlorade själar, någonstans mellan femton och tjugo pers som träffas ut mest varannan kväll) kunde undgå att inse att ett underbart kapitel i våra liv var på väg att ta slut.
För våra amerikanska vänner har de här sista veckorna varit en sista galen sprint in i den veritabla vägg som slutet på college innebär; ett par sista djupa klunkar av collegelivets sorgefria liv för att sen kasta sig ut i den verkliga världen. För oss internationella studenter var det ett par sista självande veckor av våra livs största äventyr; varje kväll var en chans att knyta vänskapsbanden än hårdare, varje kväll var en chans att föreviga ännu ett underbart ögonblick genom en stor gruppkram, en gruppskål eller de aldrig fallerande gruppfotona. Men som sagt, fortfarande lite sorgligt. Det tog Gabriella en god halvtimme att säga hej då till ungefär tre personer dagen innan hon skulle flyga ut, det måste tagits ungefär 45 foton med Daniel innan han flög iväg till Chicago, , jag och Patricia åt middag tillsammans ungefär varje dag i en vecka innan hon i morse begav sig tillbaks till Spanien.
Det känns onekligen väldigt konstigt att säga adjö till dessa människor. Men lustigt nog så har jag kommit fram till att det inte är mina ”bästa” vänner här som det känns konstigast att säga hej då till. För mina bästa vänner är människor jag vet at jag kommer träffa igen; kanske inte i Chapel Hill, kanske inte i USA, men någonstans mellan arktis och antarktis. De som det känns svårast att släppa taget om är de människor jag umgåtts med mest varannan kväll i ett års men som jag ändå misstänker att jag aldrig kommer träffa igen. Folk jag räknar som goda vänner men som jag ändå inte förmodligen kommer kunna hålla uppe någon aktivare kontakt med. Vad händer med dem i framtiden? God only knows.
Nåväl, med Odum village tomt och tyst – vad ligger då framför mig den närmsta månaden innan jag landar på Landvetter den 12:e juni? Planerna är fortfarande lite preliminära och lämnar ansenligt rum för improvisation, men som landet ligger just nu så hänger jag runt i Chapel Hill till den 16:e maj tillsammans med mina kvarvarande vänner, Alexandra och Shannon, Alisa och Jesse, Abby och Chelsea. Jag har lite småsaker att ta mig för; städa ut lägenheten, få ihop lite material om Bush Sr som jag lovade min professor att försöka få gjort innan jag lämnade landet samt en dagsresa till bergen i Asheville eller Atlantkusten i Wimington tillsammans med Chelsea och Abby.
Den 16:e checkar jag ut ur min lägenhet och beger mig tillsammans med Ali upp till norra North Carolina och hennes mor och bröders hus där jag tidigare hälsat på ett antal gånger. Där hänger vi runt i kanske en vecka, spelandes Scrabble, pingis och Guitar Hero med hennes två bröder, promenader längs stränderna och dricker vitt vin till maten. Jag har planerat att gå på en fotografisk expedition någon solig sommardag längs de vindlande grusvägarna på landsbygden fotandes fallfärdiga ruckel från 20-talet och andra southern gothic-motiv. Vi får se, vi får se.
Runt den 23:e skall vi sen bege oss iväg på the Hans & Ali Magical Mystery Tour of 2008, men innan dess har en liten tur runt i Carolina planerats, kanske hälsandes på Alex’s barndomsvän Charla i Greensboro eller kanske ännu en tripp till den helt fantastiska Atlantkusten. Men i slutet av maj bär det då i alla fall slutligen iväg på vår soon-to-be legendariska Roadtrip 2008: The Road to the Nomination (in Chicago).
Jag ser framför mig en tidig sommarförmiddag då jag och Ali packar in de sista väskorna och pryttlarna i den hyrda Obamobilen, tar ett tårfyllt farväl av mamma Veronica och bröderna Blake (10) och Taylor (18), kopplar iPoden till stereon för att sedan trycka gasen i botten och virvla upp ett stort moln av sand och grus medan vi flyger upp för backen och med skrikande bromsar tar kröken ut på vägen och försvinner utom synhåll för mor och bröder.
Med största sannolikhet är denna rosaskimrande drömbild av hur vår roadtrip kommer ta sin början förmodligen långt, långt ifrån sanningen; mamma Victoria är förmodligen på jobbet, Blake och Taylor i skolan och jag är allt för försiktig som bilförare för att stila med några allt för hårresande bil-stunts – spelar ingen roll. För iväg kommer det ändå att bäras, genom Carolina och Virginia på en dagsresa till Washington DC. Alexandra kommer under de närmaste två åren jobba för Teach For America i nationens huvudstad och vår resa dit ger därmed Ali en chans att titta runt vart hon skulle vilja bo, hur hennes skola ser ut och ge henne en liten försmak för hur livet i DC kommer arta sig.
Teach For America är ett program som skickar ut toppstudenter från landets bästa skolor som lärare för elever i fattiga skoldistrikt i många av de absolut fattigaste delarna av landet. Alex hade själv lärare från TFA under sina grundskoleår och hon talar sig varm om hur inspirerad hon blev av att se unga, talangfulla män och kvinnor dedikerande två år av sitt liv till fattiga och opriviligerade barn på den amerikanska landsbygden och hur hon länge vetat att hon gärna skulle vilja ge tillbaka genom TFA. Jag tror aldrig jag har hört Alexandra så glad som klockan halv nio på morgonen för någon månad sedan då hon ringde och berättade att hon blivit antagen och blivit tilldelad sitt första val Washington DC. Om man någonsin kunnat höra ett leende genom en telefonlur så var det precis vad jag hörde denna vårmorgon.
Efter någon halv vecka i Washington beger vi oss västerut mot Chicago, spenderandes en natt i Ohio hos Alexandras släktingar i Columbus för att sedan fortsätta resan mot Chicago. Väl anlända till America’s Second City spenderar vi sen en vecka med min bror och mina vänner i mitt andra hem för att sedan vända kosan hem till North Carolina igen. Chicago i sommarskrud kommer bli en underbar avslutning på detta fantastiska år; vandrandes genom South Side’s parker och upp längs kusten, jagandes second hand-fynd i Belmont och sittandes ned med trötta ben och glada skratt tillsammans med vin och vänner på kvällarna. If I close my eyes I’m already there.
No comments:
Post a Comment