Två och en halv veckor i Hans Erikssons liv har sällan omfattat så många flygresor, så många kära återseenden och så många frozen margaritas som de veckor jag nu, med en suck, ser tillbaks på i backspegeln. Det känns som om jag spenderat den sista tiden i ett mer eller mindre konstant lyckorus och det är med en något sorgsen klump i halsen jag nu försöker landa rymdskeppet som är mitt liv här på terra ferma i Chapel Hill, North Carolina för att återigen fokusera på min research och mina uppsatser istället för att spendera mina dagar vandrandes runt Ohio talandes om Senator Obama eller i skivställen på Other Music i New York.
Efter två veckor som dessa är det svårt att koppla bort allt fantastiskt som skulle kunna hända JUST IKVÄLL!!! och istället lugna ned sig ett par hekto och sätta sig ned med…å, till exempel Jane Addams biografi 20 Years At Hull House, ett tal av Theodore Roosevelt, ett annat tal av Addams samt sex timmars researchkodande ända fram på morgonkvisten – men det är ändå vad jag lyckades få mina trötta ögon att hjälpa till med här under onsdagen.
Efter denna herkulianska bravad så tyckte jag det också var dags att reflektera över dessa senaste veckors äventyr och inför min hänförda publik besvara frågor såsom; vad i hela h%&¤etes namn hände egentligen i Ohio? Hur ofta blev mina föräldrar misstagna för inbitna New York-bor av andra desperata turister? Och inte minst, hur många frozen margaritas kan drickas per halvår innan blodet i dina ådror närmar sig ohälsosamma nivåer deliciousness? Följd med mig här ikväll när jag systematiskt tar mig igenom dessa frågor, problem och äventyrligheter i vad som jag misstänker kommer bli ett av blogg-galaxens längsta inlägg någonsin. Den första läsare som kan räkna alla gånger ordet ”margaritas” förekommer i detta inlägg vinner en luftballong!
Äventyr i Ohio
Som hintades om i mitt förra blogginlägg så bar det alltså först av till Ohio för Hans och Alexandra i jakt på den continously-ellusive vita arbetarklassrösten i Ohio. Ohio är, var och kommer förmodligen aldrig att bli, Obama-land – minoritetsbefolkningen är relativt liten och istället dominerar den vita under- och medelklassen som genom hela kampanjen tenderat något mot Senator Clinton. Men det var i alla fall med en förhoppning om att kunna hjälpa till att hålla ”nere siffrorna” i Ohio och kanske ta hem en seger i Texas och på det sättet slutligen vinna nomineringen som jag och Alex tog oss till Columbus, Ohio. Resan dit gick via Amerikas svar på Ryan Air och deras flygplatts i Greensboro, North Carolina – det var extra opportunt då Alexandra hade ett gäng bekantskaper i collegestaden (UNC Greensboro) inkluderande sin bästa barndomskamrat Charla. Ett förutsägbart galet kul litet yrväder som hjärtligt gärna lät oss spendera natten i hennes hus och som skulle köra oss till flygplatsen då vårt flyg lämnade vackert vårliga Carolina, redan innan sex på morgonen.
Vi spenderade dagen vandrandes omkring i Greensboro, letandes i second hand affärer, drickandes te och arbetandes med lite skolarbete, i mitt fall mitt stora projekt om dödsstraffet under Rehnquist domstolen. För de som känner Alexandra så kommer det inte som någon nyhet att flickans djuprotade passion för thriftstore shopping är outtömlig, och även om Senator Barack Obamas presidentkandidatur rinner ut i sanden och hans namn glöms bort av historieberättarna så kommer jag ha kvar faux-hipster skjortor och tröjor från second hand affärer från varje stop i vår kampanjkalender.
Charla är färdigutbildad lärare som närmar sig slutet på sitt första halvår som högstadielärare i Greensboro, så efter skolklockan ringt bar det av med ett par av hennes kompisar till ett sjukt bra mexikanskt ställe som var djupt autentiskt – i själva verket så autentiskt att det tog servitriserna ett par försök innan de förstod vad vi ville ha. Fast frozen margaritas är tydligen en term som överskrider alla språkbarriärer. Who would’ve thunk it?
När det handlar om etnisk mat så har mexikansk cuisine varit min absoluta favorit sen första gången jag vandrade in på det lilla sunkiga stället bredvid North Park för alla de där åren sedan. Och under dessa år har jag uppmärksammat en underlig tendens vad gäller folk när de äter mexikansk mat.
Något jag kommit att kalla ”det mexikanska kökets förbannelse”:
folk sätter sig ned vid bordet, och samtidigt som de får menyerna framför sig så sätter servitriserna fram gratis skålar med corn chips och salsa. Efter åratal av empirisk forskning har jag kommit till slutsatsen att det är omöjligt för de flesta människor att inte föräta sig på chipsen och salsan. Bör dock förresten nämnas att detta inte är chips som hemma i Sverige, detta är inte den hårt saltade/kryddade/ostade varianten av majschips vi har i Sverige utan istället chips utan någon egentligen smak (ergo: salsa). Resultatet av denna eviga förbannelse är dock att även de mest näpna små flickebarnen sitter och frossar i chips och salsa medans margaritorna hälls upp och när de till slut får in sin huvudrätt så tvingas de sitta och peta i maten efter fyra tuggor. Vilket kanske inte hade varit så mycket av ett problem om inte din average mexikanska restaurangs portioner skulle duga för hela blåssektionen.
Efter middagen bar det av till det lokala vattenhålet där de serverade 25 kronors Long Island Ice Tea och på något vis fick vi visarna på väggklockan att peka på ”sent” snabbt som attan – hem till Charla, ett par timmars sömn och sen bar det av till Ohio. Up, up and away!
Jag och Alexandra brukar vara ganska hardcore när det gäller vårt kampanjarbete; långa helger, långa timmar, långa promenader, långa konversationer. Men då hon hade en hel drös med familj uppe i Ohio hade vi bestämt oss för att ta det lite mer piano den här gången och skulle spendera lördagen och söndagen med hennes olika mostrar och morbröder och allt vad det heter innan vi sen kastade oss in i kampanj-ekorrhjulet för arbete måndag och tisdag.
Vi plockades upp på flygplatsen av moster Betsy och hennes man Jeff som efter en kort bilresa servade oss med brunch och allt vad vi kunde tänkas vilja ha att stoppa i magen medan vi snackade om vart annat om Carolina, vårt kampanjarbete och om Alexandras familj. På kvällen strålade vi samman med den andra mostern Ann och hennes man Nick på en fantastisk (och-något-åt-det-obscena-hållet dyr) seafood restaurang där den andra mosterns dotter arbetade. Efter sciampi och vin, och efter att ha delat en fruktansvärt god chokladkreation med Ali tog familjen ut oss på ”Gallery-hopping” – en vandring bland de dussintals galleri som kantade Columbuskvarteret Short North.
Redan denna dag, fyra dagar innan valet, var det tjockt ute på stadens gator med valarbetare som vevade med skyltar och glada leenden. När jag och Ali gick förbi en liten hop Obama-folk som verkade osedvanligt tysta tog jag ett djupt andetag och började hojta Senator Obamas hejaramsa ”Fired up! Ready to go!” och när vi vandrade därifrån skanderades det från alla hörn av gatan och båda änder av avenyn. A job well done. Vi kickade Hillaryfolkets vita små ändalykter vad gällde hojtandet denna kväll men vi var alla medvetna om att det skulle bli en något bistrare visa här i staten några kvällar senare…
När jag, Alex och hennes mostrar och morbröder vandrade omkring på Columbus gator kunde jag aldrig anat vad som skulle ligga framför mig i fyra små plastlådor fjorton timmar senare. Ledtråd: tillsammans hade de åtta ben, åtta armar, fyra näsor och såg inte alls ut som bröderna Dalton – fyrlingar!
Min bottenlösa kärlek för barn är välkänd men hur hamnade jag face-to-face med naturens egna små quadrupla under, denna vårvarma söndagsförmiddag? Det visade sig att Alexandras andra moster var doktor inom ett fält vars namn jag inte har en blekaste aning om vad det hette men som handlade om att vara typ akutläkare för sjuka nyfödda. Så hon lyckades mygla in oss i the prenatal ward vid Ohio State Hospital och lät oss se dessa små underverk i samband med att vi tog en liten tur av OSU campus. Ett campus som förresten var förbluffade stort med 52,000 studenter vilket ju får till och med Carolina att kännas hanterbart! Och nu hade campuset fått fyra nya prospects om sisådär 18 år – mazal tov!
Efter rundturen var det dags för en annan genuint amerikansk företeelse: besöket på country- klubben. Jag och Ali tackade båda ja till erbjudandet om att träna en liten stund i klubbens gym och efter lite välbehövligt svettande kopplade vi av ett par timmar med läsande inne i klubbhuset framför den öppna brasan. Golfentusiaster hittar man uppenbarligen överallt i denna värld, för utanför de enorma glasdörrarna låg snön decimeter djup men man hörde ändå ett rytmiskt plingande från driving rangen längre bort längs 18:e hålet.
Alexandra, liten hippieflicka som hon är, har givetvis inget till övers för golf och förfasades över mardrömmen om en framtid då hon själv skulle vara en del av en community som denna, men hon verkade inte särskilt tveksam över att sätta upp min smörgås och hennes skål soppa på hennes mosters nota i restaurangen. När vi satt där försjunkna i de stora fåtöljerna framför brasan och tittade på de privilegierade unga männen och kvinnorna som kommit direkt från skolan för en liten gymstund eller en tur i bassängen och sen en lunch på föräldrarnas nota så fick jag onekligen något av en flashback till Malmö eller Göteborgsnationer hemma i Lund, eller till kön utmed östra storgatan sent en lördagskväll. Två skillnader; inte så tighta byxor och skjortor, mindre manliga lejonmanar. Annars precis lika underbart som hemma.
Kvällen innan det då äntligen var dags att ta itu med det här med att save democracy for the world och på egen hand vända vad som såg ut att bli en säker förlust i Ohio till en jordskredsseger så spenderade vi kvällen hos Alex doktor-moster som bjöd in alla kusiner och kusinbarn från omnejden till middag. Tyvärr finns det inte bevarat fotografiskt men måltiden slutade med Hans som lekfarbror och sjöodjur begraven under fyra hojtande, skrattande och skrikande småbarn som försökte dräpa det gräsliga vidundret medelst gosedjur! Kvällen som sådan slutade hemma hos den första mostern, nere i deras den där Hans triumferade över Uncle Jeff i ett maratonparti 8-ball pool med en övertygande 5-4 vinst som avgjordes på sista stöten framåt midnatt samtidigt som Alexandra somnat i soffan framför MSNBCs valbevakning på storbildsteven.
Ohio for Obama
Som jag hintade om i förra blogginlägget så var det oundvikligt att kampanjarbetet för Senator Obama i Ohio skulle bli fundamentalt annorlunda än i djupt svarta och fattiga Macon, Georgia eller i South Carolinas lantliga förorter. Den första dagen körde jag, Alexandra, och en ung tjej från Columbia University i New York (min drömskola för min dröm-LLM? Jomenvars) tillsammans med en underbar äldre man vid namn Russel runt och lämnade information i förorter.
Russel var änne en i raden av fantastiska människor med stora hjärtan och en brinnande passion för Amerika och demokrati som jag mött längs the campaign trail. Likt den äldre mannen vi huserade med i Georgia så var Russel en pensionerad lärare och högstadierektor som inspirerats av Senator Obama att lämna hus, hem, vuxna barn och internetfirma för ett par veckor för att hjälpa till varhelst hjälp behövdes – även om det i nuvarande fall innebar en bilresa från Tennessee till Ohio med endast bilradion och inspirationen i passagerarsätet. Att se vuxna människor, inte bara idealistiska ungdomar (jag må påminna om att jag och Ali spenderade en natt i South Carolina sovandes i baksätet på en van! Det krävs viss idealism för det) redo att offra sin tid och sitt anletes svett för kampanjen är djupt inspirerande och en upplevelse jag misstänker att jag aldrig kommer uppleva lika starkt igen.
Under den största delen av dagen befann vi oss fyra i helt annat Amerika än det jag och Alex hade sett i Georgia och South Carolina – där det förut stått skraltiga trailers bredde nu kvarter på kvarter med Sopranos-liknande nouveau riche-villor ut sig så långt ögat kunde nå. I dessa välmående kvarter räknande vi kallt med att ingen skulle vara hemma runt lunchtid på en måndag så istället för att knacka dörr och tala med folk så vandrade vi bara gator upp och ner lämnandes information vid dörren.
En obehaglig incident inträffade lite senare under dagen då vi skulle köra från ett kvarter till nästa och bestämde oss för att stanna till vid Burger King för en välbehövig Veggie Burger och cola light. Jag skulle till och betala för min dricka och burgare (samt Alex french fries, vilket är en större grej än vad ni må tro då flickebarnet bara unnar sig french fries två gånger på månad och detta alltså var en stor dag) när den svarta mannen bakom disken ser våra Obama-tröjor (jag har förövrigt bunkrat upp med inte mindre än fyra t-shirtar, två långärmade och en munkjacka inför långa kampanjäventyr som detta!) och mumlar:
”Obama…I don’t know… You know he went to school with Osama Bin Laden?”
Det tog en millisekund för orden att sjunka in när jag stod där i kön och fipplade med dollarsedlarna. Det hövliga sättet att svara kanske hade varit att ödmjukt påpeka att det nog smugit sig in några faktamässiga fel i det påståendet, men jag snäste bara tillbaks att han hade fel. Jag påpekade att Barack Obama spenderade ett par skolår i Indonesien medan jag antar att Osama Bin Laden fick sin utbildning i Saudi Arabien – och även om landsgränser ibland kan bli lite dimmiga utanför det egna landets gränser så får det liksom vara någon måtta på idiotin. Jag är övertygad om att jag själv inte lyckades övertyga mannen och det var en påminnelse om lögnerna och smutskastarna vi kämpar emot.
Natten spenderade vi i supporter-housing hos två medelålders homosexuella män som bodde endast ett par kvarter från Obama HQ. De var väldigt vänliga och vi talade ett tag på kvällen om hur gärna de ville hjälpa till och dra sitt strå till stacken. Det här är det vackra: i en så här pass omfattande kampanj så finns det något för alla; i mitt och Alis fall handlar det om tid och långa promenader, de två männen hade inte tid med detta men deras sätt att hjälpa till var att låta oss bo i deras gästrum och köra oss till och från högkvarteret.
Och i slutändan hade det nog inte spelat så stor roll även om vi hade haft en hel armé av folk knackandes dörr till dörr i Ohio, det här var ogästvänligt territorium och trots en lång dags vandrande runt i iskall vind och regn så tog det inte mer än någon timme av rösträknande innan Ohio var Hillarys. Texas var nu vad det handlade om, om Obama kunde vinna där så skulle hela kampen vara över. Och det var jämt, timmarna gick och rösterna fortsatta droppa in med jämna mellanrum. Snart börjad det stå klart att vi inte med säkerhet skulle veta innan morgonen och det var med nervositeten i halsgropen som vi gick och la oss med mobilklockan satt på 04:30 då vi hade en ruskigt tidig flight tillbaks till Cackalacky.
Det var sorgligt att behöva avsluta en så pass underbar resa med ett så snöpligt slut; när vi vaknat till liv på onsdagsmorgonen till ett iskallt snölandskap med pudersnön på uppfarten så visade MSNBCs 24-timmars valbevakning att Hillary lyckats vinna även Texas med ett par ynkliga procentenheter.
Det spelar ingen roll att det senare visades att Obama i själva verket fick fler delegater än Hillary från Texas (amerikanska valsystem…mer eller mindre obegripligt) – han lyckades inte hugga av Hillarymonstrets huvud denna dag och nu går striden vidare. Senator Obama leder fortfarande med cirka hundrafemtio delegater, och för lite perspektiv så kan sägas att Hillarys Ohio och Texas-seger gjorde att hon tog in ungefär sju delegater på Senator Obama. Vi kommer fortfarande vinna, men det kommer ta längre tid och de nästa bataljerna är klart till hennes fördel, speciellt Pennsylvania som är mer eller mindre en exakt kopia av Ohio demografiskt och där Hillary har mer eller mindre komplett institutionellt support.
New York, New York – the city so nice they named it twice
Hem ett par dagar, han inte ens packa upp.
Ut ett par kvällar, han inte ens omklimatisera mig till vårvärmen.
Han tvätta några maskiner, sen ner med det i resväskorna igen.
Reflektioner:
*Efter fyra timmars nervbedövande tråkig väntan på brorsans flygplan från Chicago så fick vi äntligen hoppa i en taxi från JFK och in till Hotel Pennsylvania, mitt på Manhattan mitt för Penn Station och Madison Square Garden. Det bör kanske nämnas att våra föräldrar väntade på hotellet och att de inte hade sätt mig på sju-åtta månader, det plus faktumet att jag nu sportar ett ståtligt faux hipster-skägg och inte längre bär glasögon kanske kan verka som något av en förklaring till faktumet att min kära moder först inte kände igen mig där i hotellobbyn. Eller så kanske det var tårarna i ögonen. Hehe.
*Vi hade en vecka i storstan och sju dagar i ett land och på en kontinent där mina föräldrar aldrig satt sin fot. Och vi gjorde sannerligen det mesta av tiden; varje dag var en ny vandring, runt Central Park, nerför Broadway, till Times Square, upp i Empire State Building och ner till Battery Park och frihetsgudinnan. Varje kväll var en ny restaurang med fantastisk mat och varje morgon resultatet av allt för lite sömn. Det hade nämligen visat sig ett par veckor innan att min vän Abby skulle vara i staden samtidigt, så efter middagsäventyr med föräldrarna så gick jag och brorsan ut med henne och drog runt staden på egna rövartåg. Vi hittade en alldeles utmärkt ghetto-mexican som inte kollade leg (då ju brorsan är underårig i detta på många sätt underliga land) och där vi oss snor på frozen margarita-kannor á 120 spänn. Kvällens roligaste minne var när vi skulle fylla på kannan och ville pröva jordgubbssmaken istället för originalsmaken (lime). Den gode mexikanen fyllde på kannan med lime och sprutade på ett lagar jordgubbs-syrup. Rörde rent med en slev och presto – klart!
*Ett annan rolig liten sak hände förmiddagen då jag och hela familjen skulle upp i Empire State Building. Jag hade på min jacka en Obama-pin och när vi väntade i kön så upptäcktes detta av en något övertänd och fruktansvärt upphetsad Obama supporter – så varje gång vi snirklade oss förbi hans station i kön vrålade han ”Obama baby!”. Pappa tyckte det här var hysteriskt roligt och efter ett par omgångars Obama Baby!-ande påpekade han att jag förmodligen hade på mig pinnen för att smälta in i den amerikanska betongdjungeln – som om ifall att jag valt att vandra tio meter mina kära turistföräldrar inte varit nog!
*Resans överlägset största kulinariska upplevelse utspelades på ett mycket oväntat ställe. Då ju som sagt mina kära föräldrar aldrig tidigare varit i Nordamerika så hade de ju följaktligen aldrig fått pröva genuin mexikansk cuisine – och ett av min resas viktigaste mål var att få introducera familjen till detta himmelrike av smaker och upplevelser. Men de första kvällarnas restaurantjakt visade sig fruktlös; vi hittade och avnjöt fantastisk kinamat och underbart italienskt nere i China Town och Little Italy men inget mexikanskt. Men så samma kväll som vi skulle se Chicago på Broadway (hot f&%¤ing damn, jag ska gifta mig med en Broadwaydansös!) så bestämde vi oss för att ta första bästa mexikan som kom längs vår väg. Och detta äventyr slutade, lite till min sorgsenhet, inte vid något autentiskt krypin ovanför Harlem i de mexikanska kvarteren, utan istället i en enorm restaurang utmed 8th Ave. Överlägset största mexikanska restaurangen jag någonsin sett, måste innebära McDonalds burritos resonerade jag. Ack så fel jag hade, det var den mest fantastiska meny jag någonsin jobbat mig igenom och farsans shrimp var helt makalösa. Det var också runt detta bord mina föräldrar smakade sin första, men inte sista, frozen margarita. Denna tequilabaserade manna from heaven var något som föll päronen rakt i smaken, och det var något av en förbluffande upplevelse att se kära mor beställa en frozen margarita till lunch dagen efter! Älskad sons vana trogen var jag givetvis inte sen att beställa min egen…
Till sist, en top-10 lista över bästa låtar om New York någonsin (en oerhört mycket enklare lista att göra än Ohio då jag är beredd att satsa min hatt och min sadel på att New York är den stad i världen med flesta sånger skriven till sin ära).
10. ”Chelsea Morning” Joni Mitchell
9. “Leaving New York” R.E.M.
8. “The Luckiest Guy On The Lower East Side” Magnetic Fields
7. “53rd and 3rd” Ramones
6. “Brooklyn” Jesse Malin
5. “Spanish Harlem Incident” Byrds
4. “Hard Times In New York Town” Bob Dylan
3. “New York City Serenade” Bruce Springsteen
2. “New York, New York” Ryan Adams
1. “Joey” Bob Dylan
No comments:
Post a Comment