En intressant sak hände häromdagen som verkligen fick mig att fundera runt det här med nervositet. Jag satt och läste lite nyheter på nätet när det dök upp en ruta nere i högra hörnet på skärmen som sa att jag hade fått ett mail. Det var en snubbe vid namn Alex som publicerade en tidning om musik, film och sådant strunt som undrade om jag ville intervju Band Of Horses i Raleigh. Jag blev helt ställd av mailet; hur kände den här Alex mig och hur viste han att jag gillar Band Of Horses? Det visade sig snabbt att han fått min adress genom en gemensam vän här vid UNC som visste att jag sysslat med musikgrejer i min –i-det-närmaste-bortglämda ungdom och de behövde någon att intervju bandet i Raleigh. Gratis biljett, kul liten intervju, lite att dricka – in and out in a couple of hours.
Många tankar snurrade runt I huvudet. Först kändes det lite coolt att min bottenlösa nörd-kunskap om indierock gjort att någon föreslagit mig för en sådan här sak. Sen rann en droppe av iskall rädsla nerför min rygg, hur fan intervjuer man folk? Följdfrågan var, är det en särskilt god idé att som första intervjuoffer ha ett band på samma skivbolag som Nirvana, Mudhoney, Postal Service och the Shins? Ett riktigt stort internationellt band som spelar på Letterman? Jag satt framför datorn och funderade. Var det här verkligen en bra idé? Skulle jag göra bort mig? Vad skulle jag fråga Band Of Horses om? Hur stor var chansen att de gjorde mig till extraordinär hedersmedlem av bandet och feature-ade mig på kazoo på nästa skiva? Allt kom tillbaka till en sak, en sak jag inte känner varje dag: den svaga, men pulserande känslan av nervositet.
Jag är mycket, mycket sällan nervös. Jag är inte nervös när jag vandrar upp till miljondollar villorna i South Carolina med Obamakampanjen och möts av rytande vakthundar på andra sidan dörren, jag är inte nervös när jag sätter mig på airbusflyget över atlanten på min väg till ett nytt äventyr. Förra gången jag kommer ihåg som jag verkligen kände mig nervös var 2005 inför Mark och Miljö-tentan. Det var natten jag inte lyckades få en endaste blund och sen dess har jag lärt mig att chilla ner en hel massa inför tentaeländena.
Nåväl, nervositeten var där och plötsligt undrade jag varför. Det var då jag förstod att jag hade bestämt mig för att göra det. Jag tänkte ”fuck it”, visst kan det gå spikrakt åt fanders men vad spelar det för roll? Man måste våga försöka. Vad jag skulle fråga Band Of Horses om visste jag fortfarande inte; kanske hur de hade bemötts på Sub Pop, hur gick turnéerna, hur upplevde de nya skivan Cease To Begin? Hur använder man en mikrofon för bandupptagningen av intervjun? Ingen aning. Absolut ingenting rörande hela äventyret var klart och utstakat för mig, men jag hade bestämt mig för att göra det!
Någon timma senare visade det sig att Band Of Horses spelade i Raleigh samma dag som jag skulle se Senator Barack Obama i Durham så det hela rann ut i sanden. Men jag kände mig ändå lite stolt över att ha bestämt mig för att göra det, för att ha övervunnit den där momentära nervositeten och kommit ut på andra sidan, stärkt och med (om möjligt!) än större självförtroende. Och jag mailade faktiskt tidningen och sa att jag tyvärr inte kunde komma på grund av ett brinnande intresse för världspolitikens framtid men att jag gärna ställde upp nästa gång. (Jag sa inte det där om världspolitikens framtid…där ljög jag för er vänner).
Förresten en annan sak om i övermorgon! Vad som från början bara var en biljett till att se västvärldens framtid tala inför några tusen människor i Durham, NC har nu blivit att jag ska jobba på eventen tillsammans med ett dussin av UNC Students For Barack Obamas mest dedikerade medlemmar och att vi…svälj…kanske får träffa och tala med Barack Obama. Anar jag en krypande, isande känsla av…nervositet krypande upp för min rygg?
1 comment:
Till nästa gång...jag har en MP3-spelare med inbuggd mikrofon. Den sparar inspelningen i MP3-format. Bara att låna.
Coolt som fan med Obama. Du får hälsa från mig! :-P
Post a Comment