Det kändes minst sagt lite konstigt att packa weekend-väskan här i onsdags. Som indoktrinerad juridikstudent med betygshetsen upp i adamsäpplet har jag under de senaste tre och ett halvt åren kommit att osvikligen associera ledighet och semester med avklarade tentor och ljus i tunneln efter veckor av maniskt studerande.
När jag nu plötsligt förra veckan stod där med flygbiljetten till Washington DC i ena handen och rumsbokningen för fem nätter i andra så kändes det på något vis som om jag inte riktigt gjort mig förtjänt av den.
Tag ett steg tillbaka: Det är ingen hemlighet att jag hemma i Lundgård lever ett allt annat än frugalt liv, det goda livet kostar och jag skulle inte kunna vara den fantastiska person ni alla känner (och saknar!) om jag inte kunde varva ned efter en hård pluggdag med en god måltid, en biljett till KB på kvällen och en dubbel Jim Beam och Cola i baren once in a while. Detta får till (olycklig) följd att jag ypperligt sällan har pengar till övers, och när så väl råkar vara fallet så brukar jag enkelt kunna hitta något nytt litet hyss att spendera dem på istället för en resa eller semester. Allt detta är bara ett omständigt sätt att säga att jag sällan åker på semester, och om vi bortser från mina resor tillbaks till Chicago så är jag inte den som över huvudtaget beger mig längre ut i världen än sig, Köpenhamn. Och då jag inte gillar sol överhuvudtaget så frestas jag absolut aldrig att åka på små charterresor till turistträsken längs medelhavet eller rivieran. Ge mig en höstkall dagsvandring i Soho på jakt efter Other Music (världens grymmaste skivaffär) eller en frostklar morgons vandring i Chicago’s Belmont distrikt, behåll du dina Turkietresor.
Nåväl, det var ett tag sedan sist men nu var det alltså dags för semester. Och där sätter jag nästa äpple i halsen – hur kan man få semester från ett liv så underbart avslappnat, givande och själaglatt som det jag lever här? Answers alude me. Men det stod ”Fall Break” på schemat och vem är jag att sätta mig tvär till sådana saker?
Washington DC är…låt oss säga en väldigt speciell stad. Alldeles otroligt vacker och välkomnande i sin sensommar skrud (I know, det är skumt och förmodligen ett tecken på ett nalkande armageddon, men det är fortfarande varmt här i krokarna och vi gick omkring i t-shirt och shorts hela veckan, runt 25 grader skulle jag tro). Det är en mycket underlig plats stadsplanmässigt för oss vilsna svenskar. ”Staden” har enligt uppgift ungefär 580,000 invånare men korridorerna av imponerande höghus löper så långt ögat kan nå åt öst, väst, norr och söder. Hur fylls dessa tusentals kontorsbyggnader av 1,000$ kostymer varje dag om det bor mindre än 600,000 människor här? Svaret är givetvis det mest amerikanska av koncept: ”The commute” – pendlingen.
Det vi nordbor kallar pendling går inte riktigt att jämföra med den monstruösa mängd pendlingsmil som dagligen tickar upp på de amerikanska bilarnas instrumentpaneler – det är inte ovanligt för en jänkare att spendera tre-fyra timmar i pendlingspurgatory på väg till och från arbetet. Så med risk för att få detta att låta som en amatörsociologilektion så är svaret på frågan var alla DC:s kontorsnissar kommer ifrån: The Urban Sprawl. Staden DC må ha halvmiljonen invånare, the DC Metropolitan Area har närmare sex miljoner. Miltals och åter miltals med bostadshus, följt av ett shopping mall, följt av en golfklubb, sen hus igen.
Mitt bland dessa miljontals slipsknutar (och tro mig, jag lurar inte mig själv, jag vet att jag själv kommer bära couture-snaran under större delen av mitt liv när jag spottats ut från juridiska fakulteten) befann sig då efter en 45 minuters flygtur jag och min danska dam Anne Mette vid foten av maktens högsäte. Med residens fem kvarter från Vita Huset på samma ställe som våra vänner lundensaren Jens, dannebrogen Ronnie och rödvinssmuttaren Christelle.
Våra fem dagar i DC var alldeles underbara; fyllda av mina patenterade dagslånga vandringar upp och ner gator och avenyer, kvällar med got mat och öl samt galna britter, prinsen av Irland, knivar, enorma marmorkolosser och en surt svidande ”borttappad” plånbok.
Where to start? Först ut en stor varm eloge till Anne Mette och Jens som utan för mycket tandagnisslan följde med mig på en hel del långa (och ofta tämligen mållösa) promenader i storstadsdjungeln. Även om båda mina nära kompatrioter hellre kanske stannade till några timmar på National Art Museum eller National Air & Space Museum än gav sig iväg för att undersöka asfalten under gymnastikskorna uppe runt U Street så vandrade vi tillsammans runt hela National Mall-delen av staden och såg all världens marmor runt Lincoln Memorial, The Capitol, Vita Huset, Smithsonian, Supreme Court, Vietnam Memorial, Korean War Memorial och Library of Congress.
Konsten att vandra långt och länge är knappast något jag uppfunnit, men under de senaste åren har det blivit något av en hobby så fort jag befinner mig någon annanstans än i Lund eller Jönköping. Jag tror faktiskt det hela började på riktigt under 2003 när jag var i Chicago, där spenderades många eftermiddagar och kvällars vandrandes runt storstan på jakt efter nästa skivaffär eller Jamba Juice. När jag sen i januari 2004 flyttade mitt pick och pack ner till Lund var de första veckorna fulla av långa promenader upp för varje backe och ner i varje skrymsle. Sen dess har jag utforskat Malmö, Stockholm, Paris, i viss mån Götlaborg och Chicago gång efter annan.
Men tillbaks till DC och äventyren i den amerikanska politiska kärnan. Redan första kvällen hände en riktigt kul sak faktiskt. Jag och Anne Mette hade flugit in runt 8 på onsdagskvällen och träffade snabbt två fullmånes-galna britter vid namn Sam och Sam (detta är inte en Beckett-pjäs, detta till trots) och en annan granne vid namn Barry som snabbt fick smeknamnet Prince of Ireland. Nåväl, en shepherd’s pie och någon vedervärdigt brittisk maträtt involverandes korv och potatismos på en irländsk pub i Chinatown och ett antal pint öl senare så bestämde sig hela sällskapet för att ta en liten tur och se Vita Huset i kvällsmörkret. Efter ett antal false starts och några upp och nedvända kartor senare stod vi då längs staketet på 1600 Pennsylvania Avenue och tittade upp mot husets rotunda helt ensamma i nattmörkret.
Men man är aldrig helt ensam i Washington DC och upp längs staketet vandrar en uniformerad Secret Service agent. Yikes tänker vi och jag säger ungefär att det nog kanske är dags för oss att börja röra oss hemåt, men ack så fel man kan ha. Det visar sig snart att agenten på intet sätt är där för att köra bort oss, istället börjar han diskutera livet som anställd i the Treasury Department och pratar glatt om hur många meter vi skulle lyckas ta oss innan vi blev söndertacklade av gömda agenter om vi försökte hoppa över staketet samt hur många prickskyttar som i själva verket ligger på husets tak och som han garanterar har oss i sina sikten.
Britterna, den irländska prinsen, Hans och Anne Mette vandrar tjugo minuter senare hem mot sänghalmen skämtandes om hur ensam han måste ha känts sig där vid south gate mitt i natten för att komma fram och börja tala med oss. Post script: När jag igår hade min American Presidency kurs så informerade professor Sullivan mig att det knappast var av uttråkan som agenten kom fram och talade med oss – det är i själva verket standard procedure för agenterna att alltid prata med folk som hänger runt Vita Huset på natten för att undersöka vad det är för folk. Samma sorts screening process som israeliska soldater använder på israeliska flygplatser och som lett till att ingen palestinsk ”frihetskämpe” någonsin lyckats träffa den heliga och sitt dussintal oskulder med hjälp av israeliska flygplan. Yikes!
En annan av resans höjdpunkter avnjöts runt brunchtid på lördagsförmiddagen under en pågående filmfestival dedikerad till gay cinema. Det där kanske kräver lite förklaring. Okej, för några veckor sedan höll jag på att sätta cola lighten i vrångstrupen då Pitchfork meddelade att Bob Mould, legendarisk frontman i ett av 80-talets bästa och absolut mest banbrytande rockband Hüsker Dü skulle uppträda i DC under veckan jag var där.
Närmare undersökningar visade dock att det var en ny konsertfilm av Bob Mould som skulle ha premiär men att Mould skulle vara där för att spela ett live set och signera DVD:er. Allt väl så långt. Sen är det en intressant om än parantetisk detalj that Mould förmodligen är indie-rockens kändaste gay man så därför visades filmen ”A Circle Of Friends” som en del av en filmfestival dedikerad till gay cinema.
”Hur många gaykillar studsar upp och ned i stolen till exploderande versioner av Chartered Trips med Brendan från Fugazi på trummor” frågade jag mig själv kvällen innan, och svaret var oväntat många. Den vackra klassiska Lincoln Theatre uppe på U Street där Duke Ellington och Billie Holiday huserade var inte full, men när ridån gått upp och Bob Mould på storbilden vräkte sig in i en setlist bestående av solomaterial, låtar från hans sidoprojekt Sugar’s klassiska Copper Blue och Hüsker Dü hardcore juveler från hela karriären ändå tillbaks till mästerverket Zen Arcade så jublades, hojtades och skreks det lika mycket som jag kan tänka mig att det gjordes -83 och -84 då Husker Du, Replacements, Minutemen, Black Flag, R.E.M. och Smiths kom körandes in till DC och packade upp sina förstärkare några kvarter ner för gatan på 9:30 Club.
Ingen längre tidsperiod vore riktigt unikt 2007 utan en Jens-juvel. Som ni alla torde veta vid det här laget så är min matematikstuderande lundakamrat Jens en ung man som ofta finner sig i intressanta situationer som alla hans vänner och bekanta får hjälpa vår vän att klura ut; berg att bestiga, mållinjer att passera, och i det här fallet – vapen att gömma!
Det visade sig nämligen att Jens, in a stroke of pure Jens-ness, hade bestämt sig för att ta med sig en pennkniv till DC. Ni vet, en sådan där liten hopfällbar schweizisk sak med en liten korkskruv, nån sax och ett litet knivblad. Och som unge Jens hade räknat ut vid det här laget så hade han ungefär lika stora chanser att få med sig en pennkniv in i the Capitol Building som Sverige har att få poäng från Vitryssland i Eurovisonseländet (schlager och svenska dramatiseringar a’la Rederiet är förövrigt en ganska god sammanfattning av den del av den svenska kulturen jag verkligen avskyr). Men det var inte själva medtagandet av ett vapenklassificerat verktyg som utgjorde själva Jensigheten denna förmiddag, det var förklaringen. Jag frågar: ”Jens, varför går du omkring med en pennkniv på dig sju dagar i veckan, 365 dagar om året?” Svaret: ”De är jättebra att ha när man ska bre en smörgås!”
Det, mina vänner, är essensen av Jens-het, att gå omkring med en pennkniv på sig hela livet för de få gånger man hamnar i en situation där man vill bre en smörgås utan att ha en smörkniv eller ens en vanlig kökskniv i närheten!
Saker som gör mig fruktansvärt glad just nu:
3. När R.E.M. trashar igenom Bad Day på nya live DVD:n som kom ut i dagarna, filmad i stilrent svart vitt.
2. Att jag ska se min hjälte (som också vore din hjälte om du läste hans bok och bryr dig om sådana saker) Senator och presidentkandidat Barack Obama tala på Duke University i grannstaden Durham, NC nästa vecka. Räkna med att Hans, tillsammans med de mer dedikerade delarna av Students For Barack Obama skall göra sitt allra yttersta för att komma längst fram nära scenen.
1. Ett ord: Doonesbury. Vad är Doonesbury? Doonesbury är en amerikansk politisk serie som har publicerats i mer än 400 dagstidningar dagligen i 35 år. Det som gör Doonesbury helt unik är inte bara att författaren Trudeau har skrivit nästan dagligen i 35 år men att den kräver oerhört mycket av läsaren. På samma sätt som Peanuts (Snobben) är en serie du kan älska som barn, och sen komma att förstå på helt andra plan som vuxen så är Doonesbury en serie du kan ha mycket roligt med som ointresserad medborgare, men för att förstå hälften av alla skämt fullt ut krävs en oerhörd kunskap om nutidshistoria och amerikansk politik.
I dagarna här så gjorde jag ett smått otroligt klipp på eBay, ett dödsbo någonstans i Michigan skulle säljas av och den avlidne hade en 35-årig samling av Doonesbury. Från första boken till sista med få mörka hål i kronologin – i alles inte mindre än 50 serieböcker – som blev Hans för 400 kronor plus porto. Att läsa gamla Doonesbury-böcker är en historielektion som jag gärna tar till mig. Om du inte vet att Nixons pressekreterare Zeiglers jobb innan han jobbade på Nixons kampanj var på Disneyland så kommer du inte förstå några av serierna på våren -72 och om du inte läst upp dig på alla karaktärerna i Watergatehistorien så blir dussintal serier hösten -73 mer eller mindre poänglösa (vem är Mitchell, vem är Haldemann?).
No comments:
Post a Comment