Kapitel 11: Oktober

Oktober brukar vara en av de där månaderna som aldrig verkar vilja ta slut. Mörka och kalla nätter följda av dunkla och disiga morgonar med en osvikligen mycket längre och tråkigare cykelväg till Juridicum. Koppar thé som gör sitt bästa men ändå inte kan värma en ända in i märgen. En djup suck när man får kapitulera och plocka fram handskarna och halsduken för säsongspremiär. ”October is eternal” säger Kevin Barnes, frontmannen i det obeskrivliga bandet Of Montreal (som intressant nog inte är från Montreal utan faktiskt från Athens, GA runt hörnet här nere).

Det är svårt att sätta sig in i den där ”höstdepressionen” man hör så mycket om hemifrån när det är 33 grader varmt här och man släntrar hem från Local 506 mitt i natten i t-shirt och shorts. Man får lite perspektiv på det här med väder och vind av att spendera en längre tid i södern, det må jag sannerligen säga. Undra hur man skulle uppleva…säg ekvatoriell hetta? Så någon höstdepression är det sannerligen inte tal om på dessa breddgrader, eller i alla fall inte i denna holk. Snarare någon form av hösteufori.

Denna nya kalendärt betingade eufori har sin grund i att livet är gott, kanske allt för gott. I Seinfeld plågades George Costanza ständigt av känslor av tillfredsställelse och lycka och trodde alltid att Gud aldrig skulle tillåta honom denna glädje. George tror i och för sig inte på Gud i vanliga fall, men definitivt när det gäller ”the bad things!”.

Er trogne vän Hans tror inte på Gud under några som helst omständigheter och följaktligen går jag inte och väntar på en bilolycka eller en granat – jag bara tackar och tar emot när livet väljer att ge en rad på rad på rad på rad av bra händer. Och tio dagar in på oktober artar sig månaden till att verkligen bli något i hästväg; midterms:en är förbi och plugget hackar tillbaks i det lugna-och-fina kugghjulet, konsertmånaden är oslagbar med Cat Power, Stars, Two Gallants, Blitzen Trapper, Okkervil River, Damien Jurado, Caribou, Shout Out Louds och Johnossi samt nästa vecka är det höstlov och det bär av till Washington DC för fem dagars ooooo:ande och aaaaa:ande för political science-tönten i oss alla. Plus ännu en konsert förresten, jag höll på att sätta cola lighten i vrångstrupen då jag såg att Bob Mould, den före detta frontmannen i ett av mina all-time favoritband Hüsker Dü, uppträder i DC under dagarna vi är där.

Till DC bär det flygledes på torsdag med en ung dansk fröken (aka kvinnan som tvingar mig att odla skägg och som jag fruktar kommer lämna mig i rännstenen dagen jag bestämmer mig för att ta till rakhyveln). (Och ”ja”, jag trodde att jag på smidigt manér kunde ta bort singel-rutan från min facebookprofil utan att hela himlen skulle ramla ner, men det visade sig snart vara en naiv tanke.) On a related note, när jag kommer hem till Sverige igen kommer jag inte kunna någon engelska, men en sjuhelvetes massa danska.

Vem visste till exempel att Calvin & Hobbes heter Sten & Stoffe i röepölsens land? Både den danska och den svenska (”Hobbe”) översättningen av den sex åriga pojkens tygtiger är förövrigt något missvisande då karaktären Hobbes är döpt efter filosofen Hobbes. Oh well. Amazon.com är ju tämligen fantastiskt och jag lyckades i alla fall komma över den komplette samlingen (2,500 serier!) med Calvin & Hobbes för en billig penning, tack american trade deficit och den svenska centralbanken för en stark krona! Samma starka valuta som förresten möjliggjorde för mig att köpa en öl för lite mindre än 1,75 svenska kronor häromdagen. Ja, mindre än två spänn. Håhåjaja.

Trogna läsare av denna blog (det är kanske i och för sig lite missvisande att kalla detta en blog, en blog är slang för en web log vilket alltså skall vara ungefär ett publikt anteckningsblock med länkar till intressant läsning, inte direkt en samling novell-långa brainstormande äventyr av den sort ni serveras här….okej, kolla in den här länken http://www.youtube.com/watch?v=wKsoXHYICqU och den ännu grymmare follow-up:en http://www.youtube.com/watch?v=ekSxxlj6rGE&mode=user&search= ) har under de gångna veckorna följt med Hans på hans måndagliga utflykter runt North Carolina. Oktober har även på denna punkt varit en kvalificerad succé. Först bar det förra veckan av till North Carolina Botanical Gardens för en dags vandring under en molnfri himmel i skulpturträdgården och på vandringslederna i barrskogen och nu i förrgår tog jag bussen en timma österut till delstatshuvudstaden Raleigh (busskostnad: 14 kronor) för en dags vandring i downtown Raleigh. Raleigh är så otroligt olikt Chapel Hill, för det första är det inte en college stad utan en riktig city med skyskrapor, smuts och en majoritet svarta. Och för någon som bara spenderat tid i norr (och speciellt i Illinois – Land of Lincoln) var det något av en upplevelse att framför statshuset se statyer hedrande delstatens fallna konfederata kämpar.

”First at Bethel, last at Appamattox”. En blixtsnabb googling på North Carolinian Military History visar att styrkor från North Carolina (inklusive det regemente uteslutande bestående av studenter från UNC som hedras här på campus) var de första att ta till musköterna vid inbördeskrigets första stora slag vid Bethel, kom längst av alla Robert E. Lee’s trupper vid Gettysburg och var den sista styrkan att ge upp vid krigets sista slag vid Appamatox. Det blir inte mer southern än så vänner.