Kapitel 10: The day I single-handedly swung South Carolina for Barack Obama

Helt i linje med alla tings jävlighet började dagen på ett allt annat än idealt sätt; klockan var satt på 05:45 AM (that’s early in the morning ungdomar) och tanken var att Hans denna ogudaktiga timme skulle studsa upp ur sängen efter ett halvdussin timmars stärkande sömn, slänga i sig lite flingor till frukost, kolla till kalufsen, slänga upp den färdigpackade ryggsäcken på axeln och bege sig till mötesplatsen för avfärd 06:15 mot South Carolina.

Men här låg jag då mellan lakanen, strax efter midnatt på fredagsnatten och alla tankar på policy positions och sätt att övertyga ointresserade South Carolinians att rösta för Barack Obama hade ersatts med ett djupt och passionerat hat för fransmän och allt de står för.

Hallå där, är inte det där något av en non sequitor undrar den uppmärksamme läsaren? Nej, nej. Det är nämligen så att huset jag bor i har två våningar, och på våningen ovanför bor en särdeles överjävlig partyprisse till baguetteätare som har husfester mest varje helg. I vanliga fall stör det mig inte så mycket då jag ju knappast är den som går och lägger mig innan solen under helgerna, men denna natt var alltså dunkandet i taket till Crank Dat Soulja Boy (som är Nordamerikas populäraste låt anno 2007, är den het på det lundensiska dansgolvet eller på Twin må man undra?) något enerverande. Och när mobiltelefonen väl började ringa kvart i sex hade er käre utsände inte fått mer än en och en halv timmas sömn, vilket kanske inte var direkt ultimat med tanke på vad som låg framför honom: en lång dag av resande, vandrande i stekande sol och pratande, pratande, pratande för Senator Barack Obamas räkning. Detta mina vänner är vad vi kallar ”canvassing”.

Idén bakom canvassing är tämligen enkel. I själva verket deceptivt enkel. Du får en lista med adresser att besöka samt information om varje hushåll t.ex. namn och ålder på de som bor där. Du ringer på dörrklockan, väntar på att dörren öppnas, anlägger ett sympatiskt leende och säger ungefär:

”Good afternoon sir, would you be (namnet på pappret)?

My name is Hans and I’m with Senator Barack Obama’s Presidential campaign, today we’re having more than a thousand volunteers going door to door in the state of South Carolina, talking to people about Senator Obama’s vision of hope and change for America. I know it’s very early still, but do you know who you might vote for in the South Carolina Democratic primary on January 29th?”

Efter detta är det tänkt att du gärna ska berätta din egen lilla historia om hur du kom att lära känna Barack Obama och svara på alla sorters frågor väljaren kan tänkas ha, få dem att fylla i supporterformulär etc.

Om det ändå vore så enkelt. I själva verket är det bara mycket, mycket sällan man kommer så långt. Först och främst vägrar en klar majoritet av amerikaner att överhuvudtaget öppna dörren för folk med papper och listor i handen och de som gör ger en allt som oftast en snabb blick och ett nej tack.

Hur skulle du som svensk reagera om någon kom till dörren och frågade om du hade bestämt vilket parti du skulle rösta på? Jag vågar nog säga att vi skulle slänga igen dörren i ansiktet på människan och muttra att ”det ska du ge fan i”. Men i de fyra stora primärvals battleground staterna (Iowa, New Hampshire, South Carolina och Nevada) är det här vardagsmat och det samma gäller i Ohio, Pennsylvania och Florida under det stora valet senare under året. Tusentals människor, miljontals timmar och miljarder kronor spenderas här för att kartlägga väljare, övertyga dem om kandidaters förträfflighet och mobilsera dem inför valdagar. Det är lite svårt att förstå som svensk väljare, men för stora kampanjer som Obama For America är det självklart att vi kommer köra folk i skytteltrafik här i South Carolina den 29e januari till och från vallokaler. Volontärer kommer köra folk från fattiga delar av staten, folk som kanske inte annars kommer kunna ta sig till vallokalen, se till att de får en chans att rösta och sen köra hem dem igen. Månaderna innan valet spenderar varje enskild kampanj av någon nationell rang långt mycket mer pengar i Iowa eller New Hampshire eller South Carolina än vad alla svenska partier tillsammans spenderar under en hel valcykel. Flygblad distribueras, enorma mängder TV-tid köps, forum hålls. Och på election day står i varje stat en arme av election lawyers redo för att rycka in om det blir för långa köer eller man börjar kunna känna doften av diskriminering. I korthet så är att jämföra amerikanska val med svenska val som att jämföra det svenska riksdagsvalet med elevrådsvalet på Per Brahe Gymnasiet.

Och det hela är naturligtvis gigantiskt och mängden pengar som spenderas totalt absurt – men det lär inte förändras i första taget (för även om ALLA demokratiska presidentkandidater är för ett public financing system som det vi har i Sverige så lär det inte sväras in en President under det tjugoförsta århundradet som vill använda sitt surt förvärvade politiska kapital på att föreslå lagstiftning om något så tråkigt som kampanjfinanser). Titta, där fick ni till och med en liten nerdlike polisci-utläggning.

Nåväl, denna något sömndimmiga morgon bar alltså resan av mot Columbia, South Carolina och vi anlände i nämnda stad efter tre och en halv timmas färd. Vi är Hans, hans dåliga morgonhumör och arton andra Students For Obama, inklämda i fem bilar. För att verkligen leva upp till bleeding heart liberal-klyschan så åkte jag faktiskt i en Prius (en hybridbil som är den populäraste bilen i USA och som ägs uteslutande av liberaler) och vi lyssnade på Bob Dylan och Kanye West under färden.

Väl i Columbia träffade hela gänget några lokalt ansvariga från kampanjen, fick våra instruktioner och fick varsin clipboard och en karta över de neighborhood som vi skulle besöka och all information och flyers vi kunde bära. Allting gick väldigt fort och förvånansvärt smidigt, och helt plötsligt stod jag då på den första gatan, stirrandes på ytterdörren på den första miljondollars villan jag skulle vandra upp och ringa på hos. Det fanns onekligen en liten klump i halsen ska jag säga, men jag morskade till mig, slängde en blick över listan för att se vad husets ägare kunde tänkas heta, tog av mig solglasögonen och ringde på.

Kvinnan som öppnade dörren var en tämligen god barometer på den genomsnittliga responsen, en undrande blick och sen ett snabbt ”no thanks”. Under timmarna jag vandrade runt i värmen (och det är förresten fortfarande trettiogradigt här) fick man höra en hel del intressanta svar på frågan huruvida du skulle vara intresserad av att få lite information om Senator Barack Obama – och när hela gänget senare satt ned över middag och Corona och delade med sig av varandras godbitar och skumma upplevelser blev det bara bättre.

På grund av mitt vackra anlete och mina fantastiska people skills (…hmmm, reds anm) slapp jag några av de värsta blåtirorna; som den äldre kvinnan som slängde igen ytterdörren i Joes ansikte, eller den något världsfrånvända sydstataren som påpekade för en av tjejerna att ”han minsann inte skulle rösta för Obama, var inte Obama muslim?” (vilket han INTE är, Amerika må vara redo för mycket, men jävlarimig inte en muslim) eller mannen som öppnade dörren (i ett något mindre affluent neighborhood) iförd endast boxershorts och som påpekade att han inte var riktigt upplagd för politik då han suttit uppe och druckit bira hela natten (klockan var nu runt halv tolv på förmiddagen). Oturligt nog var det också game day i South Carolina och flera gånger fick man höra att väljaren kanske var intresserad av Senator Obama ”but not during Carolina football!!!”.

Men det fanns många små ljusglimtar också, som den afro-amerikanska familjen som bjöd in mig under lunchen, talade sig varma om hur de supportade Obama och hur ”everyone in this house is voting Barack!”, fyllde i lite supporterformulär och bjöd på lite att dricka. Eller mannen med babyn som öppnade dörren och sa att han och hans familj ofta hade röstat republikanskt i tidigare val men nog var redo för något nytt och som med glädje pratade lite om Obama och hans idéer och visioner.

Hela Students For Obama-folket rullade stolta men trötta in i Chapel Hill igen sexton timmar efter avfärden och efter en kort visit till en fest och ett par kalla så föll Hans pladask i sömn och sov till kvart i två nästa dag. Kämpandes för att hålla ögonen öppna kunde jag inte annat än att konstatera att det var en märkbar avsaknad av dunk i golvet från rödvinsdrinkaren där ovan, jag misstänker att vi båda hade haft en hård dag…

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Förresten bör nämnas att fall break närmar sig med stormsteg och att jag och Anne har bokat in en liten femdagars visit till Washington DC där polisci-nörden i mig *verkligen* kommer kunna spåra ur totalt. Det ska bli underbart. Annars är dagens stora glädje (och klockan är bara elva på förmiddagen så konkurrensen är kanske inte så hård) att jag lyckades vara online exakt klockan tio för att köpa fjärderads biljetter till Regina Spektor i november.

Min vana trogen har jag lyckats få lite studerat under helgen så idag måndag skall jag återigen bege mig av på en liten halvdagsutflykt. Tidigare måndagar har kosan styrts mot t.ex. vandringar i Carrboro och fruktansvärt vackra, gotiska Duke University i Durham. Idag bär resan till Raleigh, North Carolinas största stad för långa promenader lyssnandes på fantastiska Magnolia Electric Co. som jag såg här i Chapel Hill häromdagen. Det var en underbar kväll om någon förresten.

Det var i tisdags som jag skulle träffa Anne för middag på Ram’s Head och bara av en tillfällighet kollade in på den lokala konsertarrangörens hemsida innan jag hoppade i skorna och till min ve och fasa upptäckte att en konsert jag redan hade köpt biljetter till gick av stapeln inom drygt en timma! Under (den något förkortade och stressade) middagen kommer jag ihåg att jag sa till Anne att det här var typiskt, i vanliga fall hade jag gått och sett fram emot en konsert hela dagen och nu bara hände det liksom så nu skulle det säkert inte bli så kul. Men ack så fel jag hade. Det visade sig att verkligheten var totalt omvänd. Just det att jag INTE gått och tänkt på det hela dagen gjorde upplevelsen än mer fantastisk och efter ett par pint Fosters och den underbar duon the Watson Twins (de två amasonerna som sjöng med Jenny Lewis på hennes solo debut, reds anm) som förband så var Magnolia Electric Co. helt överväldigande. Det var inte det att jag inte gillade Magnolia Electric innan, jag har länge varit ett stort fan av Jason Molinas tidigare band Songs: Ohia och jag hade ett par låtar med Magnolia i iTunes men inget kunde förbereda mig för hur fantastiska de var live den här kvällen i oktober (även då jag faktiskt sett dem live tidigare…). All in all en ganska schysst tisdag, hur var din tisdag?