Kapitel 9: En momentär släng av hemlängtan

När mobiltelefonen surrade till, började tuta och sakta men säkert hoppade och skumpade sin väg mot stolskanten invid sängen klockan 8:15 i tisdags kände jag min första lilla släng av hemlängtan. Inte för att det var en särskilt ogudlig tidpunkt att behöva väckas ur sömnens varma famn på, i själva verket är 8:15 tisdag och torsdag är de enda dagarna mitt schema inte tillåter mig att sova tills jag vaknar. Inte heller var anledningen till att jag behövde väckas ur min skönhetssömn särskilt otrevlig, en 90 minuters lektion om hur federala domare väljs och en demografisk studie av dessa.

Nej, anledningen till att jag för ett ögonblick kände en liten klump i halsen denna morgon står att finna i kalendern - och inte har jag konverterat till judendomen och firat Rosh Hashanah här i dagarna som mina kosher vänner. Nej, denna tisdag var långt mycket heligare än så, detta var första Champions League-omgången. Under de få minuter det tar min hjärna att vakna till liv på morgonen och accelerera upp till den höga växel och maximerade prestanda som krävs i mina högtflygande kretsar så han jag fundera lite över hur denna tisdag skulle sett ut för mig hemma i Lund och sen jämföra med det något annorlunda skimmer samma dag skulle komma att få här i Chapel Hill, NC.

Första Champions League-omgången är onekligen säsongens första riktiga kraftmätning. Visst, samtliga ligor har börjat och lag har redan hunnit haft svackor och toppar (eller som det råkar vara för mitt lag Barcelona, en lång grå seg mållös start), men det är fört när Heineken reklamen flyter in i bild och Champions League arian ljuder ur högtalarna som man kan tala om att säsongen verkligen är i gång. Tillbaks i Lund så spenderas dagen i spänd förväntan, jag försöker fokusera på plugget och gör mitt bästa för att få lite läst, men under hela dagen måste man ständigt kolla hemsidan och uppdatera sig på rykten och teorier: kan Messi spela? Är Marquez tillbaks i mittlåset? Har någon kidnappat Romarios farsa?

Ungefär vid fem ger man upp och beger sig istället iväg till basketträningen för att där mötas av lika nervöst lagda Liverpoolfans och annat löst folk. Man försöker sätta några skott i korgen men frågorna hopar sig, tänk om det blir något fel på sändningen? Tänk om vi…förlorar!? Man cyklar hem i spänd förväntan, funderar på tabelläget och alla möjliga kombinationer av resultat som kvällens tablå kan bjuda på, stannar till vid Konsum för att se till att man har alla essentiella tillbehör tillgodosedda; Cola Light alternativt öl, något gott att inmundiga till sen middag – kanske en VESPA pizza?, om man har folk på väg över får man se till att ha en skål chips tillhands eller en brie ost (i alla fall om det är Anna eller Ida som kommer över).

Allt detta för att säkerställa att när klockan slår 20.45 och domaren blåser igång matchen så kan inget gå fel…inget annat än fotbollen då. När jag då låg där i sängen i tisdags morse så skulle man ju kunna tro att jag skulle sett något skeptiskt på dagen framför mig. Men den momentära (how’s that for swenglish?) slängen av hemlängtan förbyttas snart i klarhet – min dag här lovade mycket, mycket mer. Kanske på lite annorlunda sätt, men ändock långt mycket mer!

Sagt och gjort, jag studsade ur sängen, slängde i mig Bran Flakes och Tropicana (juicen kommer i dunkar!) slängde på mig den rituella Barcelona-jerseyn man måste ha på sig (även om laget inte spelar just den dagen, don’t tempt fate är vad jag säger) och flängde iväg på lektionen. Efter lektionen rusade jag hem, lämnade skolgrejerna och greppade plånboken för att i högsta hugg ge sig iväg till en lokal sports bar där jag lyckades få bartendern att sätta på rätt kanal samtidigt som jag inmundigade lunch. Alla ni som varit någon längre tid i USA vet att servicepersonalen här allt som oftast är, låt oss säga serviceinriktade då de jobbar för dricks, men det var ändå inte annat än lite uppseendeväckande att servitrisen lyckades fylla på mitt cola glas inte mindre än 7 gånger under matchens nittio minuter!

Matchen slutade kvart i fem och några andfådda minuter senare stod jag på hörnet av Franklin och South Columbia med Jens, Anne Mette och två jänkare och försökte få tag i en buss som skulle ta oss till Raleigh. Anledningen till kvällsutflyktens till Carolinas bildsköna (?) huvudstad var en konsert med Dave Matthews Band, vilket visade sig vara en mycket trevlig upplevelse. För er som inte är bekanta med den Sydafrika-bördiga guitarslingern med ett kompband som är svartare än Eddie Murphy, Charlie Murphy och Rick James i ett, så är Dave Matthews Band ett mycket underligt band.

Först och främst är det inget jag lyssnar på särskilt ofta i vanliga fall, musiksnobberiet som yrkespreferens och livsstilsval gör det svårt att lyssna på för mycket populär Grammy-vinnande musik – speciellt när det stundtals låter som ett popigare Grateful Dead frontat av (den hemska beachparty-mumlande) Jack Johnson med nästan Coldplay-liknande soulful refränger! Men efter en timmes bussfärd med en fullkomligt fradga-tuggande galning till chaufför och en kvarts lokalbussfärd med en, om möjligt, än mer manisk dam vid ratten så visade sig konserten vara förvånansvärt schysst. Bandet var hett och så länge Dave Matthews själv inte försökte sig på sina jämmer-eländiga ordlösa gnyenden som skulle få oss att tänka på James Brown eller kanske Otis Redding så var kvällen en succé.

Det väldigt, väldigt lustiga som jag satt och funderade på under konserten är just varför detta är så populärt. Visst, du har mysiga gitarrintron med lagom ruffiga vokaler och konsonanter om lagom triviala saker (kärlek någon?), men sen har du fyra minuter långa jazziga freak-outs med svarta män släppandes lös all sin soul ur sina trumpeter och horn! Folk försöker dansa med i svängarna men tappar bort sig någonstans mellan 11/3-dels takterna på ett sätt som jag kan tänka inte har hänt i den här delen av landet sen stenade hippies guppade upp och ner till Grateful Dead’s Dark Star 1969.

Musik är och förblir ett mysterium, det är ingen tvekan om det. Men när man står där i Walnut Creek Amphitheatre med 20,000 fans av gitarrer, trummor och bas så kan man inte mer än undra vad som får folk att komma hit – för 65 friska dollars per skalle och 70 centiliters Miller Lites för 10 dollar might I add – och inte till mindre ställen? Sanningen är väl den att publiken inte är där för den generella upplevelsen av live musik, utan för att höra *just de* låtar som de hört hundratals gånger förr. Och med beaktande av KB:s genomsnittspubliksiffra eller Debasers årliga budget så är väl det säkerligen något som är samma världen över. Oh well. Jag ska se Atmosphere på söndag så jag bryr mig inte om er haters!

Dagens Jensteori: när vi sent om sidor lyckades flagga ner en taxi att ta oss hem från Raleigh (över en timmes bilfärd, 100 spänn var) efter konserten var det lite ont om plats så Jens hoppade glatt in i bagageluckan. Detta fick mig att höja på ögonbrynet något. Min teori är att Jens under sina resor i Indien förra sommaren anammade en hel del av Mahatmans läror om kärlek och förståelse – om en taxi chaffis försökte förklara för mig att jag skulle betala 15 dollar för att få äran att åka i bagageluckan tillsammans med verktygslådan och spolarvätskan så hade han fått ett ”Fuck no”.

Men Jens har en mycket positiv och kärleksfull inställning till världen och alla dessa invånare så han sade inte emot. En eloge till honom. Jag och Anne Mette hade det bekvämt i baksätet dock och behövde inte använda verktygslådan som kudde. Haha.

Förresten, jag fullkomligt älskar Youtube. Jag skulle vilja pröva att ha en Youtube-dag någon dag och se om man kan surfa en hel dag mellan guldklimparna och överraskningarna utan att tröttna. Martin, kolla in en av videorna till vänster!

Förresten II, det slog mig häromdagen att jag inte visar Er, kära läsare hur jag huserar här i Chapel Hill. Först och främst innan ni förfäras över bilderna, låt mig förklara att nyckelordet här är spartanskt. När man inte förstår vad det betyder så kan man helt enkelt sammanfatta mitt boende med ett stort fett inte-så-mycket av nåt. Jag och min rumskamrat Joe har i stort sett ingenting, lite möbler, lite köksutrustning, ett par skrivbord, ett par sängar. Hela boendet har något av en motellkänsla över sig….Men, och detta är det fantastiska: det rör mig inte det minsta!

Hemma är min lägenhet en reflektion över vem jag är, min lägenhet visar vad jag tycker och vad jag uppskattar. Lägenheten hemma är, i ett ord viktig. Även om gemene man inte har något intresse av, eller någon möjlighet att inse hur fullkomligt fruktansvärt coolt det är att jag har en inramad konsertaffisch från en av REM:s första konserter -81 på väggen så betyder det otroligt mycket för mig. Min lägenhet här är kal, lite institutionsliknande och tämligen intetsägande – och det kunde inte vara en sämre beskrivning av livet här! I avsaknaden av tavlor och hmm….mattor… så fyller jag livet med små äventyr och upptåg istället. Det hoppas jag är en liten sådan där livslektion jag kommer kunna ta med mig hem.