Hur hamnade jag här; huvudet i mina händer, svetten rinnande utmed ryggen, den viljelösa paniken i mina ögon speglande i dataskärmens matta neonljus? Med ett pris på mitt huvud, en affisch på varje post office-dörr och med varje prisjägare i hela dixie efter mig torde min dyrbara tid vara särdeles dåligt lämpad för reflektion, men i detta nu känns det ändå som att jag måste vända mig om och se spåren i sanden som förde mig till denna plats.
Historien om hur Hans gjorde sig skyldig till sitt första federala brott är också historien om en omvälvande, storslagen romans. Om än inte av den konventionellaste sorten. Och likt alla storslagna romanser började den med en skräll och ett par bottenlösa, allvetande ögon.
Jag kommer ihåg det som om det vore igår…Året var 2004, årstiden sen höst och Hans satt på sitt studentrum i centrala Lund och läste nyheterna med den förnöjelse som bara kan infinna sig för en juridikstudent efter en lång dags studerande. Känslan av att ha gjort ett gott dagsverke (även om dagsverket förmodligen gick ut på att tumma igenom hela Köplagen med en gul highlighter och inte involverade, t.ex. motorolja eller stämpelklockor) och sen förnöjelsen som följer av ett skummande igenom de viktigaste nyhetskanalerna, känslan av att du vet vad som händer i världen och din plats i denna.
Det känns väldigt länge sedan nu, 4 år kan vara en lång tid på vår lilla blåa boll, vissa saker har förändrats under denna tid – vissa saker remain the same.
Den där kvällen 2004 hade jag inget större intresse av amerikansk politik; jag hade väl samma oartikulerade, okunniga och mer eller mindre fullständigt ogrundade kärleksfulla hat för George 43 som alla andra svenskar (européer, världsmedborgare utanför Australien), men det var inget jag spenderade någon större del av min vardag funderandes kring. Den amerikanska politiken var då som nu en oerhört svårgenomtränglig dimridå av representation och demokrati. Det lilla jag visste om kongressen, representanthuset, senaten (för det måste väl vara tre olika saker?), presidenten och högsta domstolen var precis det man lyckas snappa upp mellan toapauserna i amerikanska storfilmer och någon Samhällslektion på högstadiet – ett virrvarr av begrepp och koncept som helt överskuggades av presidenten och presidentskapet.
För den som tycker att svensk politik kan vara lite svårsmält och har svårt att hålla isär fackförbunden från konstitutionsutskottet är politiken, så som den utövas i ett land 30 gånger större än Sverige och 330,000 gånger viktigare på världsscenen, komplicerad för att använda ett snällt ord. 435 folkvalda kongressledamöter, 100 senatorer och sen en rik spoling från södern och hans faders gamla försvarsminister i Vita Huset. Allt verkade väldigt komplicerat då 2004, och i allmänhet inte värdigt min dyrbara tid (jag vill påminna om att Halo 2 just släppts till Xboxen…).
Men på något vis fann jag mig ändå den där kvällen på New York Times hemsida skummandes nyheterna då en länk nere i skärmens högra hörn förföriskt kallade på mig. Ett par osannolikt djupa ögon. Samma länk coincidentally, jag nu postat uppe i denna lilla blogs vänstra hörn. Det var en länk till något så pass fundamentalt osexigt som den demokratiska nominerings konferensens keynote adress. Ett tal framfört av en, vid tidpunkten totalt okänd senatorskandidat vid namn Barack Hussein Obama.
Kanske kände jag på något sätt igen namnet, kanske var det något jag hade snappat upp vid min utbytestid vid college i Chicago (Obama var en delstatssenator vid den tidpunkten)…av någon anledning klickade jag på länken, laddade klippet och började titta. Först och främst…varför skulle JAG överhuvudtaget klicka på denna länk? Den svenska motsvarigheten vore väl ungefär att sätta sig ned och titta på någon maläten, grå socialdemokrat givandes något tal på partikongressen. Lite svett på pannan, några tafatta ord mellan harklingarna och flosklerna, en slips på sniskan. Finns dessa ens på internet?
Nåväl, något fick mig att sätta på klippet, och i cirka 20 minuter satt jag som trollbunden. På samma sätt som jag kan tänka att svenskar trollbands av Olof Palme, på samma sätt Bostons barer fylldes med folk klistrande framför Kennedys state of the union, på samma sätt blev jag fångad av denna politiker. Hans idéer blev klara, målade i klara stjärnor över himlens svärta.
När jag kommit ungefär en kvart in i talet (efter ungefär 5 minuter på Part 2 av talet här uppe till vänster) blev retoriken så fullkomligt vacker och talande att jag ryste:
”Now even as we speak, there are those who are preparing to divide us, the spin masters, the negative ad peddlers who embrace the politics of anything goes. Well, I say to them tonight, there is not a liberal America and a conservative America — there is the United States of America. There is not a Black America and a White America and Latino America and Asian America — there’s the United States of America.
The pundits, the pundits like to slice-and-dice our country into Red States and Blue States; Red States for Republicans, Blue States for Democrats. But I’ve got news for them, too. We worship an awesome God in the Blue States, and we don’t like federal agents poking around in our libraries in the Red States. We coach Little League in the Blue States and yes, we’ve got some gay friends in the Red States. There are patriots who opposed the war in Iraq and there are patriots who supported the war in Iraq.
We are one people, all of us pledging allegiance to the stars and stripes, all of us defending the United States of America. In the end, that’s what this election is about. Do we participate in a politics of cynicism or do we participate in a politics of hope?
John Kerry calls on us to hope. John Edwards calls on us to hope.”
Låt oss för en sekund glömma den där sista meningen och faktumet att det här var ett peprally för John ”jag håller på att somna” Kerry. Jag blev så fullkomligt inspirerad av det här talet att jag knappt kunde sova. Den här mannen, på andra sidan jorden, hade visdom, kunskap och kärlek. Han hade allt vi någonsin kunde drömma om i en presidentkandidat, i en politiker. På 20 minuter blev all svensk debatt om någon liten detalj i någon skatteplanering fullkomligt ointressant. Upprörda debattartiklar om det svenska försvaret (och flygvapnet…jag skulle skratta om det inte vore för nyheten att fyra militärer avled igår) tappade allt intresse och blev bara grått och föll tyst. Allting var så klart – den här mannen talade för mig, för oss alla, och om vi inte kunde göra honom till Kung Över Hela Världen så jävlarimig vad han i alla fall skulle bli president!
Nu är det ju inte riktigt så enkelt. Barack Obama var vid den här tidpunkten en ung, svart och oerfaren före detta community organizer och law professor från Illinois. Han hade inte ens blivit vald till Senaten och även efter hans kröning i november så var vägen lång, lång, lång. Några människor började skämta om Obama ’08, jag kommer ihåg första gången jag läste det. Om tanken på att en förstaterms senator skulle kunna bli president…Det var ett stort skämt och jag drog mitt strå till stacken genom att köpa en tröja och en väska med logon ”Obama Democrat 2008” på. Men under 2005 och 2006 började något konstigt hända, något i det närmaste unikt – även om jag just då inte hade någon aning om hur unikt det var. Folk började lyssna. Barack Obama började synas mer och mer, profiler i pressen, stora tal. Skämtet Obama for president fortsatte och fick förnyad kraft. Det här händer mycket sällan, den amerikanska senaten är en institution som premierar åratals trogen service. Man hoppar inte in, blöt bakom öronen och dominerar Foreign Relations Committee. Jag kommer ihåg Obama på (världens äldsta och fortfarande bästa) tv-program Meet The Press, 2006 svarandes svart på vitt att han absolut inte skulle ”run for president”.
Men något hände och om vi konsulterar den senaste ABC/Washington Post undersökningen så är Obama först i Iowa och hans presidentkampanj har slagit alla rekord vad gäller pengar. Aldrig tidigare har en politiker haft så mycket pengar för en valkampanj, aldrig tidigare har en kandidat fått så många enskilda donationer. Mycket talar fortfarande för Hillary Clinton men der är, som man gillar att säga här borta, ett horserace.
- - - - - -
Detta var den omtumlande kärlekshistorien, men var är brottet? Var längs denna väg återfinns den skamliga handling som gör att jag duckar bakom persiennerna så fort en polisbil kör förbi utanför mitt hus? Jo, en ny lag (McCain-Feingold campaign finance reform act) har gjort det förbjudet för icke-amerikanska medborgare att ge pengar till amerikanska presidentkandidater, men jag har köpt tröjor, klistermärken och skyltar med Obama ’08 på och därmed gett pengar rakt till Obama For President och nästa vecka ska jag ner till South Carolina och registrera väljare för Obamas kampanj. Hälsa min familj att jag älskar dem när de sätter mig på Guantanamo i en orange overall med Metallica i hörlurarna. Och när den första afro-amerikanska presidenten svärs in 2009, skänk då en tanke till hans största supporter som ruttnar bort i någon mörk cell på en amerikansk militärbas på Cuba.
No comments:
Post a Comment