Kapitel 7: Tour de international students

Jorden är rund och cirkulerar runt solen, Sara dricker inte vin och Sverige kommer inte ha ett klubblag i Champions League på 25 år. En annan fundamental världsomspännande sanning är att helger allt som oftast är galna tider fyllda med dryckenskap, skratt och Jim Beam. Så även på denna kontinent, så även denna helg, och gudars skymning vilken helg det var. Först och främst bör det nämnas att Hans Erikssons ”helger” anno 2007 är ett något flytande begrepp. Helgen startar vid lunchtid torsdag då Hans slår ihop läroböckerna i Constitutional Judicial Process och vandrar ut ur Howellbyggnaden så långt norrut på campus man kan komma och slutar vid halv tio på tisdagsmorgonen då Hans med rödsprängda ögon slår sig ner i samma bänk, lite fattigare och lite gladare.

Just denna helg var huvudattraktionen en tour de chambre eller room crawl som vi säger här en hel kontinent från baguetter och brieost. Reglerna är enkla och välkända för alla som någonsin kallat Lund ”hemma” under de senaste två decennierna: alla rumkravlare ansvarar för ett eget rum/lägenhet som dekoreras enligt ett bestämt tema, sen sammanstrålar alla prospektiva rumkravlare i första lägenheten och dricker (minst) en drink på varje station för att förhoppningsvis avverka så många rum som möjligt under kvällens gång. Temat för dagen var internationella studenter och jag och Jens serverade rikliga mängder Absolut Vodka Country of Sweden, men nu går jag händelserna i förväg.

Festen var mycket noggrant planerad och ett schema var upprättat med start 19.00 och slut 2.00 och med en halvtimmes stopp i varje rum. Schemat sprack redan i första rummet där dansk öl serverades och i rask takt ramlade vi längre och längre bakom schemat, dansk öl blev tysk jägermeister, blev dansk öl, spansk sangria, budweiser hos amerikaner för att till slut hamna hos mig. Folk kom och gick, folk man kände, folk man precis träffat, folk man aldrig kommer träffa igen – alla med ett glatt leende och ett plastglas fyllt med Sveriges största och viktigaste exportvara, fylleri. Efter ett tag lyckades vi trycka upp de sista eftersläntrarna upp till några grannar på övervåningen och jag, Jens, Merle och Adrienne kunde pusta ut och ta en drink själva. Det var en underbar kväll som slutade på Franklin Street med drinkar och en mycket sen bussresa hem, och bilderna säger faktiskt allting som behöver sägas. Allting.

Jag började inte riktigt dricka så mycket alkohol förrän jag fyllde 18, jag resonerar fortfarande så att det finns så mycket kul grejer att göra närman är yngre (vad hände till exempel med fikakulturen?) så man behöver inte brådska in i alkoholdimman – man kommer alltid dit tillslut ändå. Nåväl, jag kan ändå komma ihåg en tid i början av karriären då man kunde dricka drinkar på drinkar på drinkar och vakna dagen efter med ett leende på läpparna, skutt i benen och klarhet i knoppen. Not so much these days. Men lördagen var ändå inte helt bortkastad då jag lyckades dra med mig Merle (närapå med våld) till säsongens första fotbollsmatch mellan North Carolina Tar Heels och James Madison University (från Washington DC) och det var sannerligen en upplevelse. En fullsatt Kenan Memorial Stadium (ungefär som Ullevi och Råsunda i ett) med 98% hemmasupport och alla, alla, ALLA bärandas Carolina blue (en färg som både jag och Jens tyvärr inte riktigt har anammat än). Det var en storslagen match som Carolina dominerade från första quarterback-sacken till sista fieldgoalet och som vanns med betryggande 34-14. För er som kan tänkas ha missat det (samtliga förutom herr Jarnegren?) så är amerikansk fotboll en fantastiskt underhållande sport och jag kommer definitivt inte missa en enda av säsongens hemmamatcher. Och det är givetvis gratis också. Allt är gratis i den här staden, helt skadat; sportmatcher, taxi, buss, gym, om bara alkoholen också varit gratis…

Dagarna går men det grymma är att jag hittills inte haft en minut av slentrian. Jag har inte haft en morgon då jag vaknat upp med en suck och ett stön. Tvärtom börjar varje dag med en känsla av enorm tacksamhet att jag får vara här, och ingen dag är den andra lik. Idag åt jag och Jensa middag med Merle (eller rättare sagt åt vi hennes mat…inte så mycket teamwork där kanske), sen frozen yoghurt efterrätt och biljardspel till klockan slog sent. Igår såg jag fantastiska Midlake spela på Cat’s Cradle i Carrboro, för 12 dollar. Jag kan inte smälta sådana grejer riktigt, i Sverige betalar jag 250 spänn för att se band spela på KB, kanske 40 spänn för transport. Här kostar det 80 spänn och ölen en spottstyver. Love it. Det är dock svårt att acceptera att allting jag gillar, från Cola Light till mat till sprit och musik, allt är så långt mycket billigare här. Och bättre. Suck håhåjaja.

Imorgon är det plötsligt fredag igen och planerna är storartade; The National, med en av årets bästa skivor ”Boxer” i baggaget, kommer till Carrboro och efter det finns det en uppsjö av attraktiva alternativ. Jens har bjudit mig till någon form av temafest med 400 inbjudna, Alejandro bjöd mig till ett annat ställe och utöver det hade danskarna eventuellt några andra planer som ännu inte formulerats. Som grädde på moset så har jag haft en intensiv pluggstart på veckan med heldagsplugg söndag till onsdag så jag kan friskt unna mig en slappdag läsandes lite nyheter, lite träning och sen några bourbon och cola innan konserten. Och min galna American Presidency-lärare (se tidigare kapitel) lovprisade min uppsats som jag skrev i början av veckan, det var speciellt skönt då jag ju är ute på lite djupt vatten då det gäller kutymen inom political science-grenen (och han stenmobbade en annan av studenterna för hans dåliga uppsats så han drar sig inte för att kritisera direkt). Så om ni har några som helst frågor rörande senatkonfirmation av Justices i Supreme Court och vad det innebär att få ett långt eller kort confirmation hearing så är det bara att skriva en rad… Som Jens lärt sig vid det här laget så kan jag allt. Allt. Det gäller förresten inte bara political science gegg utan allt. Allt. Jag är framför allt sjukt bra på relationsfrågor rörande asiatiska flickor. Jens, jag är här för dig. Vet ni vad folk, ni skulle gilla Jens. Han är som en liten teddybjörn instängd i en bur fylld med kobror och giftspindlar. Han behöver bara lite rekommendationer rörande hur man hanterar de asiatiska kobrorna och giftspindlarna. Det är allt.