Kapitel 2: Plats: Chicago, IL Tid: 23:59 Temperatur: 30 grader

Heliga guds moder vad varmt det kan bli i stora städer. Man spenderar en stund inomhus i ett välventilerat töcken för att sen stega ut genom porten och mötas av en vägg av värme. Att sätta foten utanför dörren i Chicagos sensommarhetta är som att viras in i en klibbig sammetstapet och rullas, svettig nerför gatans kokheta asfalt. Rent allmänt så ska väl Chicago i regel anses ha ett väder som är att jämstalla med det syd och mellansvenska, men den här tryckande värmen och den 80%-iga (!) luftfuktigheten är något jag måste missat hemma i vackra Svea. Hur funkar det där förresten, vad betyder 100% luftfuktighet? Finding Nemo? Nåväl, vädret må vara något absurt här vid Lake Michigans södra strand men livet är inte något mindre än underbart för det. Er orädda utrikeskorrespondent har nu spenderat fyra dagar i Chicago och livet leker som sällan förr. Dagarna spenderas vandrandes runt olika delar av urbana Chicago och kvällarna spenderas rumlandes runt bland multimiljonstadens otaliga utskänkningsbeviljade vattenhål. Kroppen tar, som ni kanske kan ha misstänkt rejält stryk av det här, och då tänker jag inte främst på levern utan snarare på nacken och nästippen som förärats en uppseendeväckande klarröd färg (i tribut till den amerikanska urbefolkningen, givetvis). Hittills kan en genomsnittlig Hans-dag i Chicago 2007 stolpas upp ungefär sisåhär: 9:00 Hans vaknar till liv i ett rum med inte mindre än TVÅ airconditionerenheter som hummar på högsta nivå men som ändå inte kan hålla rumstemperaturen under indisk kollektivtrafik i sensommarvärme. Blotta tanken på att försöka leta sig tillbaka till John Blunds förlovade land är en pipdröm så istället studsar vi raskt upp ur sängen (och för er skull kära vänner bryr vi oss inte om att nämna att halva lakanet följer med den svettiga ryggen upp…). De väna damerna som Hans huserar hos har vid denna tidpunkt sen ett tag lämnat lägenheten nära Irving Parkhållplatsen på Brown Line för förvärvsarbete så Hans har lägenheten för sig själv och kan ta en snabb dusch, göra ett helt okontrollerat frontalangrepp på sina två enorma resväskor och försöka få tag på lite kläder och sen avnjuta en god tandborstning. 9:40 Hans kollar sin email och finner hjärtliga välgångshälsningar från alla sina bekanta, varje dag… 9:45 Hans ramlar ut ur trappuppgången och chockeras vareviga gång av hur varmt det är, han avskräcks dock inte utan vandrar ett par kvarter till snabbköpet Jewel och köper sig ett par frukter och en skottkärra full av vatten, läsk och iste. 10:45 Frukost inmundigas på, för dagen lämplig parkbänk/busskur /mitt av storstadsbro efter kollektivtågsresa (Chicago är känd för sin underbara kollektivtrafik som består av tusentals mer eller mindre skruttiga tåg som skrapar, knakar och stönar sig fram på femtonmeter höga spår genom hela regionen). Sen börjar dagens vandring vilket kan inkludera en mängd olika sorters mål och aktiviteter och som kan ha en rad olika syften. Det kan handla om en vandring i jakt på den perfekta bilden av fontänen vid Grant Park (det något oväntade var att denna jakt kunde sluta med tretimmars promenad i fel riktning som tog mig till United Center och SoldierField) eller i jakt på den perfekta burriton på Chipotle runt Belmont. Det kan handla om att hitta tillbaks till den där mysteriska korsningen som kallas Wicker Park och som ingen kan ge mig en precis bäring på likväl som en vandring i jakt på ett vackert hus folk talat om någonstans väster om Randolph och Wabash. Det enda mina vandringar (tyvärr) inte har kunnat handla om har varit shopping, mina stackars resväskor är prunkande nog som det är och båda var överviktiga (till en kostnad av 90 euro) på vägen TILL Chicago. Detta är ett mycket sorgligt konstaterande vänner då det amerikanska näringsutbudet ju är välrenomérat och den amerikanska centralbankens valutapolitik har givit inte bara euron, utan också vår krona, ypperlig bärkraft. Fy mamsen för din röst mot EMU! Å andra sidan kanske det är lika bra att man inte studsar runt från klädaffär till klädaffär då varje plagg i din garderob är fuktig av svett efter en kvarts vandring och luftfuktigheten är för hög för att du någonsin skall torka. 17:30 Efter en lunch någonstans i betongdjungelns grönska bär det nu hem för Hans, wih tired legs, tired mind. Hemma har damerna tre nu tagit sig hem från sina jobb och sjunkit ner på divanen med vindruvor och praliner ie cola light och take-out mat – detta är ju trotts allt Amerika barn. Fötter vilas, duschar företas, brända nackar skrattas åt och kvällsplaner smids. Kvällens upplägg kan givetvis skifta men inkluderar alltid mer eller mindre av följande: mat, musik, mat, öl, mat, snacks, musik, öl, vin, mat, drinkar, snacks, öl, mat och bilfärder med rutorna nervevade och Rilo Kiley/Libertines/Arcade Fire brölande ur Ford Focusens högtalare. Och ja, vi hamnar alltid på irländska barer eller konsertställen där Patron tequila serveras i 12 cl glas och ölen är gratis. Endera dagen måste jag förresten skriva en rad eller två om det rent otroliga konceptet bakom www.myopenbar.com Helt skadat, men sammanfattningsvis så är det inga problem att i Chicago studsa från ställe till ställe och bara dricka gratis öl och inte köpa några drinkar om man har välinformerat (eller kanske snarare välsvarvat…) kvinnfolk med sig. 23:59 Snark. Men i skrivande stund är klockan strax efter nio på lördagsmorgonen och efter en monumental utekväll på först konstutsällning (gratis vin, å inte bara gratis vin förresten utan gratis vinflaska som vi vandrade omkring halsandes ur), sen Schubas seendes band 1 drickandes gratis öl och sist the Abbey seendes band 2 drickandes gratis öl så är det nu dags för en vilodag och bakis-pannkaksfrukost på Clarke’s. I eftermiddag ska vi eventuellt ut med båt på Lake Michigan och bada, förutsatt att en av rumskompisarna som stannade hemma och kurerade sig igår kommit över sin släng av influensa. Annars misstänker jag att vi hittar något annat sätt att underhålla oss på.