Kapitel 3: 10,000 ligor över havet

Dags för ännu en resdag; ännu en svindyr lunch på flygplatsen, ännu en säkerhetskontroll och ännu en liten påse jordnötter jag aldrig skulle få för mig att öppna då tiden mellan cola light-påfyllningarna känns som månvarv. När jag för sisådär en och en halv vecka sedan satt på flyget över och plitade ner de första raderna i denna blogg fick jag för mig att dela in posterna i kapitel, och det känns väldigt passande just nu. Jag tror inte att det är särskilt vanligt att livet känns som att det kan delas upp i små kapitel, men just nu känns det som att ett litet kapitel avslutats och ett annat (långt mycket större) just påbörjats.
Och helt i enlighet med dramaturgins a och o (dagens mest läskiga bibelcitat: I am the alpha and the omega, the beginning and the end – och därifrån kommer alltså uttrycket ”a och o”) så avslutas kapitlet på ett underbart men samtidigt sorgligt sätt.

Underbart på det sättet att jag kommer fram till att det inte finns någon plats på jorden jag hellre skulle spendera tid på än i Chicago, sorgligt på det sätt att den möjligheten inte finns. Detta är kanske i och för sig inte någon nyhet; men varje gång jag kommer tillbaka till Chicago är det som att jag på nytt förälskar mig i staden, varje gång jag ser skylinen fylls jag av – inte avundsjuka för de vars lott i livet faktiskt är att få bo här – utan bara tacksamhet för att jag har fått spendera en period i mitt liv här och nu får komma tillbaks och njuta av det igen. Varje gång jag får stå och känna asfaltens värme genom tunna sneakers längs the magnificient mile, varje gång jag får beställa en shot Patron anejo för sisådär tjuge spänn, varje gång jag får bläddra i ställen på Reckless Records, varje gång jag får sitta med underbara människor i en sunkig soffa och lyssna på Wilco med en Corona eller Goose Island i näven – varje gång fylls jag av en känsla av att det är det här livet handlar om och att det här är den ultimata arenan för alla Hans äventyr och upptåg.

Jag vet inte riktigt hur jag ska försöka mig på att sammanfatta åtta dagars total galenskap i mitt eget lilla paradis på jorden. Det slog mig just att det bästa sättet helt enkelt vore att hänga upp en bild, tagen på mig i hemlighet närsomhelst under de första 48 timmarna, Amy påpekade nämligen någon under tredje dagen att jag hade haft ett konstant leende på läpparna sen jag kom. Då Chicago inte är London (med sina tusentals hemliga kameror vilket får ACLU-sympatisören i mig att rysa lite) så torde några sådana bilder dock inte existera, så istället några korta höjdpunkter:

*En av de sista dagarna tog jag en El-resa ner till Chicagos southside (som kanske bör undvikas efter solnedgången, reds anm.) på förmiddagen och vandrade parkleden från Washington Park, genom Jackson Park, förbi the Museum of Industry och upp till 57th street beach och ända upp till udden Propositinary Point (som namnet avslöjar och mina fotografier konfirmerar så kan jag inte tänka mig en vackrare plats att gifta sig på), inalles en sex timmars promenad. Vädret var helt underbart varmt hela veckan men den här dagen var som ett postcard. Helt otroligt.

*I måndags var det 2$ burger night på O’Donovan’s sisådär 20 meter från tjejernas lägenhet. Det visar sig när vi kommer dit att jag har en kuslig känsla av att ha varit där förut – och mycket riktigt! Det visar sig att jag var här en gång 2003 med Jen och Carl (som var på en veckas besök) och jag har också en känsla av att Office var där men jag kan inte svära på det. Så burgarna kostar alltså 14 spänn styck med potatis och sallad inkluderat så vi kompenserar givetvis notan med flaska efter flaska Goose Island. Sen en kort visit till apoteket på hörnan. Varför frågar ni? Därför att sprit säljs även på apotek i detta förlovade land vänner! Sen fortsatte festen givetvis långt in på småtimmarna.

*En annan underbar dagslång promenad tog mig från Loopen, förbi och upp i Hancock Tower (vilket jag aldrig gjort förr), sen längs Oak beach och upp längs Lake Shore Drive, förbi Lincoln Park (och jag tittade in på zooet, blir ni stolta över mig då Office och Fleijs?) och sen raka vägen genom otroligt vackra Lincoln Town (som påminner en hel del om Upper west side i NY), förbi underbara Oz park med massa skulpturer från Wizard of Oz och upp till Diversey. Sen kunde jag med en viss känsla av att jag inte slöat bort en dag slå mig ner i fåtöljen och hojta in till tjejerna i köket att de kunde vara söta och ge mig en Corona.

Så det är med en djup sorgsenhet och sentimentalitet som jag nu lämnar Chicago för ett par timmars flygresa söderut och österut. Det var en av Jens underbara rumskompisar Annie eller Amy (kan det varit så att Jen letade rumskamrater bara genom att slå upp telefonkatalogen och börja på A?) som krasst konstaterade att jag var mer amerikansk än någon av dem, och jag tror det ligger en förvånansvärd mängd sanning i det. Inte för att jag inte älskar Sverige å ena sidan eller inte avskyr många aspekter av USA å den andra, men faktumet är trots allt att alla de saker, sysselsättningar och nöjen som jag värderar mest i världen kan göras bättre och billigare i väst. Det låter väldigt kategoriskt och väldigt materialistiskt men det är inte mindre sant för det. Men mitt hem är i Sverige, mina rötter, mina vänner, mina världsliga ägodelar – allt finns i Sverige och det är till Sverige jag kommer återvända. Men sannerligen inte än på ett tag, muhahha.