"You say goodbye, I say hello" John Lennon

Prolog

Perigrinatio amadicia betyder ungefär studieresa och är en av få saker min förunderliga hjärnbalk valt att komma ihåg från kursen i rättshistoria på termin sex. Ni med lite djupare kunskaper i latin kanske vill invända att ”studieresa” inte riktigt räcker för att beskriva meningen med perigrinatio academica utan att det mer precist betyder ungefär en ”resa för lärande”, en resa där man lämnar sitt hus och hem och beger sig ut på en resa dedikerad till lärande i alla dess former. De välbärgade unga svenska män som på 1600-talet begav sig ut i stora världen och ner på kontinenten för att spendera åratal i franska kloster eller i handelskollegium i tyska hamnstäder fick förmodligen ta del av lärande i många olika former; nya skolastiska kunskaper, nya kulturella möten, nya människor och nya sätt att inmundiga olika jästa humle- och malthaltiga drycker.

Resor i lärandets tecken anno 2007 kallas numer utbytesår i folkmun och är precis vad er fearless narrator precis har begivit sig ut på. Efter en fin sommar vid Vätterns södra strand med långa men intressanta och inspirerande dagar i kostym och slips vid göta hovrätt och underbart dimmiga kvällar i sofforna på bongo bar så är det nu dags för denna (allt för begränsat välbärgade) unga svenska man att återigen bege sig ut på ett litet äventyr. De tyska hamnstäderna har sedan länge relegerats till historieböckerna i Hans lilla universum (när man tänker Tyskland tänker man kanske inte direkt badstränder och solnedgångar över havet utan snarare Ruhrområdet i ett sotigt dis…) och hela frankrikes samlade offentliga sektor avskyr mig sen den gången jag var i Paris med en svans amerikaner som hördes tre arrondissement bort, så därför lämnar jag denna dag (jag sitter nu på planet, Oceanic flight 815 ni vet…) the old world för att istället slå ner de provisoriska bopålarna i landet som gav oss aerosol cheese, Dick Cheney och The Nutty Professor 2.

Tillbaks till USA alltså, och varför åka tillbaka tillbaks till landet som jag totalt ägde tillsammans med Järngänget under collegeåret 2003 istället för at pröva jaktlyckan i någon annan världsdel kan man ju med viss förståelse fråga? Svaret är enkelt: jag har fyllt 21 nu!
Om det än vore så enkelt! Men om sanningen ska fram så lyckades jag nog dricka närmast en hel armada tankbilar fyllda med Corona och Southern Comfort under min tid i Chicago trotts att jag var underårig (big shout-out till Office som i denna del var en klippa, jag vet inte hur vi skulle kunnat festa lös på tisdagarna efter middag hemma hos lärarna utan Uffie). Och även om faktumet att en 1,5 literns glasflaska Jim Beam Black går på ungefär 250 svenska fjälldollars i snabbköpet (alkohol i snabbköpet, bara det!) så är nog inte detta riktigt svaret på frågan. Inte heller att man kan få NY Times i brevlådan för 4.99$ i månaden spelade någon avgörande roll. Jag tror nog mer på att det är minnena från förra gången som målmedvetet dragit mig tillbaka under de fyra åren. Minnet av att sitta med Jen i hennes skruttiga Ford (som ju alla vet så har alla amerikaner över fjorton en egen bil, jag tror det är federal lag) på vägen mellan St. Louis och Illinois med Rilo Kiley och Sunny Day Real Estate i stereon och med en enorm påse hämtmat från Hardee’s i famnen susandets nerför motorvägen. Eller minnet av den där gången jag stod och bläddrade i skivor på Virgin Megastore i Chicago och plötsligt Jesse Malin stod bredvid mig och inspekterade (han är skitkort!). Eller den där gången Sara fick hjälpa hem mig och Cale genom lerpölarna från den där husfesten med ölkaggen efter vi gjort det till vår uppgift att dra i oss hela kaggen. Eller de där dagarna jag spenderandes vandrande över Brooklyn bridge för att sen ta en sväng i Brooklyn och sen svänga tillbaks till Manhattan på FDR drive. Eller den där helt supergalna kvällen på takterrassen på cowboystället i Brooklyn där chronicmolnet låg som ett dis över hela natthimlen och HB lurade mig att han skaffat en tatuering. Eller den där gången vi partade på bongotrummestället tillsammans med vår taxichaufför som sen körde hem oss efter x-antal tequila! Eller….eller….eller.

Oj oj oj, frågan är kanske inte varför utan istället varför inte? I alla fall i min lilla värld. Och varför inte är en lite komplex fråga det också faktiskt. För trotts att jag sadlade idén om en ny amerikaresa redan för mer än ett år sen så finns det ju ändå en hel del saker som håller mig kvar i fäderneslandet. Och då tänker jag inte främst på det bruna slasket som täcker våra gator och torg nio månader om året. Jag tänker på min kära familj och mina kära vänner, jag tänker på fredagkvällar på Blekingska nere i Lund, på helger på den gamla hemmaplanen i Jönköping där man välkomnas som stadens återvändande hjälte, på söndags-bakis-brunch med inspelade La Liga-matcher och på rena gator med grönska utanför fönstret och en noterbar avsaknad av råttdjur. Men Bob Dylan sa att a change is a-gonna come och jag tror det liksom ligger i konceptet med förändring att man måste offra något för att få något nytt av värde.

Jag har aldrig haft en blogg förut då jag inte varit övertygad om att mitt liv är *så* pass hejdlöst intressant (vilket kanske är en livslektion de flesta bloggskrivare skulle behöva lära) men jag hoppas få lite snitts på det här on the fly liksom. Vad är förresten den absoluta höjden av egocentrism? Att publicera sin blogg i bokform (shout-out till Tingsnotarien vid Obygdens tingsrätt)! I vilket fall så hoppas jag kunna lägga upp lite bilder, få lite fason på sidans look och plita ned en tanke eller två lite då och då. Kanske på vers, vem vet? Alla ni som läser detta är under penalty of spanking förövrigt tvungna att kommentera på varje enskilt blogginlägg.

Kapitel 1: Operation Overlord, stridsplaner

Så, vad händer nu under de närmsta få veckorna då måntro? När jag sent om sidor (om många, många timmar…) kommer ramla ur den här flygande dödscylindern till Airbus-schabrak så kommer jag mötas av den hårt airconditioner-ventilerade luften på O’hares flygplats i Chicago. Världens näst största flygplats tydligen. Sidebar: vilken är världens största? Heathrow i London kanske? Men what about LAX i Lalaland och JFK i New York? Bara för att jag skriver det här lovar jag att det är typ Prins Bandar av Saudi-Arabiens privata flygplats utanför Medina som är störst. I vilket fall! Där, eller kanske inte precis där men i Chicago skall jag spendera åtta dagar (gud vad skönt det känns att skriva det där, siffran åtta är ju som vi alla vet ganska lik ett evighetstecken) hos Jen innan jag beger mig ner till Chapel Hill i North Carolina. För den minoritet av er som kan tänkas läsa detta och som inte känner Jen, eller i alla fall känner till Jen, så är hon ungefär Hans, fast i en sjukt mycket mindre förpackning, tjej och våldsamt mycket attraktivare än the original Hans. Hon spelade i Office’s fotbollslag på college och nu jobbar hon i storstan på något vis med ekonomi och reklam. Hon försöker förklara för mig vad det är men det slår lock för mina öron (och ögon?) när jag försöker förstå. Det är inte kul i alla fall, så mycket har hon kunnat kommunicera.
Hon delar en monsterlägenhet med ett gäng kompisar och där ska jag alltså kampera i inte mindre än 7 nätter om jag räknar rätt. Eller åtta. Nåväl. Hon och hennes vänner, likväl som de andra Chicago-människor jag tänkt träffa under veckan (Jon, Kate, Steve?) jobbar ju under dagtid så det blir nog en hel del Chicagovandring på dagarna och sen margarita-dränkta fiestor på kvällen. Blotta tanken på en buffé av margaritor och en oöppnad flaska Patron guld får mig att studsa upp och ned i sätet av förväntan! Jen har förövrigt tagit ledigt på fredag så då kanske vi ska åka någonstans eller nåt. Kanske inte direkt en tripp till Ikea men förhoppningsvis någon liten exkursion i salladen – kanske ner till hennes föräldrar i Greenville, vem vet? Eller så kanske vi bara tillåter oss bli helt monumentalt sloshade på torsdagkvällen och spenderar fredagen kollandes på The Office och ätandes bakispizza? Jag är öppen för alla idéer.
På onsdagen veckan efter så flyger jag då ned till North Carolina för att sen ha en mjukis-start på studieåret. Fem dagar med lära-känna-stan-grejer och informationsmöten på löpande band. Jag hade givetvis hellre spenderat lite extra tid i Chicago, men de här informationsträffarna är obligatoriska och jag är rädd för att Jen’s rumskompisar kommer vara högtidligt trötta på en freeloader efter mer än en veckas visit!

Överlag så är en av de större nya idéerna den här amerikavändan är att jag ska se mig om mer. Kanske inte på Kerouac-manér och bara resa tummen och se vart vägen slutar, men väl med tåg och flyg. Det som hindrade mig från att se särskilt mycket av allt land från sea to shining sea förra gången var att jag och mina vänner blev vi så fruktansvärt förälskade i New York att vi bestämde oss för att spendera all ledig tid vi hade i New York (i alles ungefär en månad tror jag?). Min djupa och passionerade kärlek för New York har i och för sig på intet sätt falnat under fyra år i världsmetropolen Lund, men jag har ändå planerat in en lite större variation i resandet denna gång. Och möjligheterna är många till båda långväga och mindre omfattande resor. Jag tänkte radda upp dem här så att det liksom finns dokumenterat vad jag har tänkt göra så att jag sen inte kan smita undan och säga att ”Nae….jag hade nog aldrig några konkreta planer på det….”. Så här följer resmål som måste nås under 2007/08, ge mitt jumbojet landningsförbud om jag inte bockat av alla stop på den hör listan när jag anländer till Landvetter någon gång under sommaren 2008:

Jag ska…

*hälsa på Ida i Boston för att på plats inmundiga omoraliskt stora mängder Sam Adams ale, skratta åt folk som talar med Boston-irish dialekt och inte förstå vad de säger, titta på hamnen och, just det, kanske umgås lite med Ida också. Ida gör förövrigt Skånes godaste fisksoppa och pluggar med mig i Lund för er som inte vet. Hon läser också utomlands ett år.

*spendera påsken med hela familjen Eriksson i New York. Då de kära päronen aldrig satt sin fot på det amerikanska fastlandet och brorsan kommer spendera vårterminen på samma college i Chicago som jag var på så har hela familjen planerat in en påskextravaganza på Manhattan. Och nej, det finns ingen bättre plats att fira Jesus Kristus död och uppståndelse på än på Manhattan, det säger ju sig självt. Jag tror i och för sig att det inte bara är en önskan att få se frihetsgudinnan och råttor i tunnelbanan som drog mina föräldrar till New York. Med båda sönerna, inte bara ute ur huset utan också i en annan världsdel så misstänker jag att den dynamiska duon därhemma kommer bli helt sjösjuka av saknad.

*hälsa på Anna och Caleb i San Francisco. Den amerikanska västkusten har ännu inte fått Hans Eriksson’s patenterade seal of approval, så det är banne mig dags. Caleb och Anna är två gamla vänner från Lund som jag måste försöka ta mig ut och hälsa på. Anna är inte där under hela året så jag får försöka koordinera det där på något sett. San Francisco känns lite som min sorts stad, förutom det då att de har spårvagnar vilket får mig att tänka på eländiga Götlaborg.

*sen ska jag naturligtvis hälsa på min kära bror när han efter nyår kommer till Chicago. Då han liksom jag kommer vara i USA innan han fyllt 21 så kan han ju behöva någon som visar honom gayklubbarna där det är inofficiell artonårsgräns och de serverar slime-gröna drinkar utan namn (eller klart innehåll). Ojojoj, vill inte tänka på hur många sådana där eländiga kärnavfallsdrinkar vi svepte i oss på det där stället, vareviga torsdag!

*med Jen ska jag också åka till New York. Finns inte mycket mer att säga där än att Jen kommer från New York men inte varit där på många år. Med tanke på att hon jobbar kan man ju hoppas att hon hinner avancera till VD innan vi åker så hon kan tjäna några snabba högar med gröna sedlar så vi kan bo i presidentsviten på Gramercy Park någon långweekend eller så.

*jag ska också hälsa på Cale, min rumskompis från Chicago, nere i Colorado. Det visar sig också att vår gamla kompis och nästintill järngängshedersmedlem Steve numer bor i Colordo, så man kanske kunde pricka in nån form av två-för-en när det väl beger sig.

- - - - - - - - - - - - -

Då detta uppenbarligen inte är någon chartersemester så tittade en flygvärdinna just fram och frågade om jag ville ha något att dricka. Den första vokalen och den första konsonanten i ”en dubbel Jim Beam med cola, tack!” var halvvägs ut ur munnen på mig innan jag insåg att klockan lokaltid i Chicago förmodligen är runt 07.00…Så jag väntar nog med den drinken ett par timmar. Och det mina vänner, är sista gången ni kommer höra mig säga så under det närmsta året.