8/25/07

Kapitel 5: The South Has Risen







En sak häromdagen fick mig verkligen att börja fundera. Det var Sara som över MSN frågade huruvida min nya rumskompis Joe var ”en ny Cale”, och just då visste jag inte riktigt hur jag skulle svara på den frågan. Först och främst skulle man kunna slå fast med överväldigande klarhet att min nuvarande rumskamrat Joe Balowski delar väldigt få karaktärsdrag med min gamla rumskamrat från 2003; han älskar inte Friskis & Svettis, han spenderar inte femton minuter varje morgon framför spegeln plockandes ut en lämplig outfit och han hyser inte en eldig och passionerad kärlek för chips och salsa.

Men detta är bara de ytliga skillnaderna, som att säga att de huvudsakliga skillnaderna mellan en Jaguar och en Volvo V40 är färgen. Anledningen till att jag inte riktigt visste hur jag skulle svara på Saras fråga var att JAG är så pass annorlunda och på en så pass annorlunda plats i livet nu än då. Tanken hade liksom inte slagit mig att Joe en dag kunde bli en Cale, att den här människan som jag delat lägenhet med nu i snart en vecka en gång i framtiden skulle kunna ha en så pass upphöjd och unik plats i mitt liv som Cale.

2003 var 2003 och 2007 är 2007. Det känns som om jag var en klump lera då för fyra år sedan, en klump som kunde formas och skulpteras så det stod härliga till. När jag anlände till Chicago dagen efter min tjugonde födelsedag den 9:e januari 2003 hade jag ännu inte bestämt mig för juridiken, jag hade absolut inte bestämt mig för att flytta till fagra skåneland – det enda som betydde något var hur jag levde dagen och hur jag skulle kunna undvika baksmällan dagen efter. Det där är förresten en lögn (eller får jag kalla det poetic liberty eller efterkonstruktion?), när jag just hade fyllt tjugo tror jag inte riktigt jag ens visste vad en kalasbaksmälla-med-Patron-tequila kändes som – men oj vad snabbt jag lärde mig. ”We live and learn, well…at least we live.” I vilket fall så var framtiden helt outstakad, men på något vis så brydde jag mig inte, jag hade satt mig för att komma till Chicago och jag hade lyckats. Det spelade ingen roll att det var tidsbegränsat och att det inte ”ledde någonvart”, jag hade satt upp ett mål och nått det.

Nu är allting helt annorlunda. Inte sämre, inte bättre – bara helt och hållet annorlunda. Jag vet mer eller mindre precis vad jag kommer göra de närmsta åren och förmodligen precis var jag kommer flytta. Jag inbillar mig veta ganska exakt vem Hans Eriksson är och hur han ska hantera alla de situationer han kan tänkas ställas inför. Det är otvivelaktligen en grymt spännande väg som ligger framför mig men det är svårt att inte sakna den här känslan av osäkerhet och äventyr som jag hade den där 9e januari då jag och mina goda vänner – som snart bekom mina absolut bästa vänner - blev körda från O’Hare genom Chicagos gator för första gången (av en helt random snubbe som hette Peter Strom, kommer ni ihåg honom?). Det var en unik tid, precis som denna tid är helt unik. Men ack så annorlunda.

Det känns lite lustigt, när jag sent om sidor vänder kosan hem igen mot Sverige nästa sommar så kommer jag ha spenderat signifikant mycket mer tid i Chapel Hill än vad jag gjorde i Chicago – men ändå känns det som att ingen restaurant jag hittar här kommer kunna ha så många goda minnen knutna till sig som Clarke’s på Belmont, igen musik jag blir kär i här kommer kunna betyda lika mycket för mig som M.Ward, Alejandro Escovedo och Postal Service gjorde 2003, ingen dam som fångar min blick kommer kunna lämna ett så permanent intryck i min hjärnbalk som Jen. Lerklumpen som en gång var Hans har stelnat något, vilket är sjukt skönt och underbart, men också lite sorgligt.

Stelnande lerklumpar till trots så är jag här och hela livet är HELT JÄVLA GRYMT. Det är svårt att kommunicera den underbara känsla som jag vaknar till varje dag här på Amerikas östkust. Jag har givits en helt fantastisk möjlighet att spendera ett helt år mitt i ett äventyr, nya omgivningar, nya utmaningar och nya bekantskaper (helt apropå inget så kan vissa av dessa bekantskaper jonglera och inte hålla de asiatiska tjejerna borta från sig, vi kan kalla honom J).

En vecka in i studierna kan jag meddela att jag läser tre kurser här vid UNC, en i Constitutional Judicial Process, en i US National Elections och en som kallas American Presidency. De två första låter allvarligare än de är då jag redan lyckats framstå som klassens stjärna då jag kunde recitera att det finns 537 folkvalda representanter i Washington samt fem kongressledamöter som inte får rösta (näe, jag skulle inte heller vilja komma från Guam eller Washington DC och försöka få min vilja fram) och klasserna är lagom stora med ungefär 30 elever i varje klass. Den sista klassen är dock något i hästväg och en riktig utmaning.

American Presidedency är en klass på 700-nivån och en av de sista man kan ta inom polisci-grenen innan man doktorerar och är fruktansvärt häftig och utmanande. Klassen består av Hans, två andra snubbar och en Good Will Hunting-liknande lärare som svär, hojtar, avskyr ALLA politiska kommentatorer likväl som den nuvarande presidenten och absolut avgudar Lyndon Johnson. Klassen har möte endast en gång per vecka och utspelar sig i ett litet rum med fyra stolar under tre timmar varje onsdag då studenterna tas med på en hissnande snabb och improviserad tur genom koncept som presidential leadership, congressional relations och public opinion. Om man inte från början kan namnge alla majoritetsledare i kongresson från Dirksen, Rayburn och framåt är man totalt körd och om man inte vet att det var Tip O’Neill som myntade uttrycket ”All politics is local” så kan man förvänta sig en snytingoch ett F betyg. Ni kan ju själva räkna ut hur noga man måste läsa och genomgående måste kunna veckans läxläsning då det bara är tre studenter närvarande… Veochfyochack den dag då jag glömmer läsa veckans assigned readings, jag får hjärtklapp bara av att tänka på det!
Och då jag lyckats skräddarsy mitt schema till absolut perfektion så jag har inga lektioner på måndagar eller fredagar. Hallå longweekends!

Vid sidan om skolan är allting också fullständigt till belåtenhet. Boendet med Joe är visserligen spartanskt – och visst skulle jag gärna se lite basket och football på TV – men vi har en grymt skön relation och jag spenderar kvällarna, antingen med mina nya vänner eller sittandes här skrivandes lite i bloggen, läsandes lite nyheter med Cat Power och Lucinda Williams i iTunes, eller liggandes i sängen med en god bok. Back in the real world så känner jag mig alltid för stressad av plugget och livet för att hinna läsa något annat än nyheterna och plugg-grejer, här plöjer jag igenom skönlitteratur och självbiografier i rasande fart! Mest varje dag lyckas jag bege mig till gymmet eller ut på basketplanen vid Hinton James för lite hoops och bättrar på solbrännan (och andnöden). För just det, man vänjer sig faktiskt INTE vid värmen. Inte än i alla fall. Det slår en fortfarande som en snyting i plytet när man stegar ut i den 38:a gradiga värmen på väg till skolan. Men man håller sig inne för det mesta så det är inga problem. Det är ju samma för alla.

Vad som dock absolut inte kan vara samma för är de mer eller mindre otroligt skumma partysituationer jag och min lundabroder (vi kan kalla honom J) ställts inför. Ni vet hur den galnaste festen i alla amerikanska collegefilmer alltid går av stapeln inne i stora byggnader tillhörandes fraternitys och sororitys, Beta Kappa Gamma, Phi Delta Epsilon etc etc? Jag trodde detta var en modern myt då det ju sannerligen inte var något vi hade i Chicago, men ack så fel man kan ha! Igår befann sig er fearless narrator plötsligt mitt inne i smältdegeln, hundratals människor skrikandes, tjoandes, diggande livebandet, formligen hällande i sig den gratis ölen fraternitybröderna delade ut på nedervåningen med svetten rinnande nerför ryggen i den 40 gradiga hettan. Tänk er en lundanation helt utan någon insyn av auktoriteter, bara galna kids som vill dricka, dansa, skrika och komma innanför byxlinningen på de sjuttonåriga freshmen-tjejerna (denna sistnämnda önskan är givetvis inget jag delar…). Tänk er vidare att det är lätt 40 grader varmt och att ölen är gratis, betänk vidare att ölen är fullkomligt smaklösa Busch Light och förstå att man tvingas dricka bara för att hålla vätskebalansen i kroppen – detta, mina vänner som John McCain brukar säga, är ren och skär underbar galenskap. Se bilden här nedan för en liten inblick i Hans liv anno 2007 (på en sketen torsdag!).

Så Hans lever och frodas, han får lite skumma email från väl valda representanter av Stockholmsentouraget som han nog måste få en kodnyckel för att förstå men annars kunde inget vara bättre. Just det, han har en mobil också: 919-265-9616 är numret och ni får luska ut hur man ska slå landskoder och sådär själv, tror bara det är en 1:a framför.

Konichiwa bitches

2 comments:

Jarnix said...

Tjena mannen!

Får väl lämna en kommentar; tackar för läsningen, det fick morgonen på jobbet att flyta relativt fort (veckans nöt: försök förklara för någon att hans/hennes dator som skickats har "försvunnit" och kommer ersättas med dryga 89 kr/kg utan att förarga personen ifråga!).

Annars kan jag bara säga "keep up the good blogging", men också uppmana dig att inmundiga så mycket amerikansk live-sport som möjligt, i synnerhet football när nu NFL Preseason kommit igång på allvar, jag misstänker att det kan bli Patriots år i år. Annars kan man bara le och hoppas att gruset i "köplaget" Barcelonas maskineri kommer tidigt i år, 0-0 borta mot Racing Santander är väl kanske inte drömstarten man hoppats på, speciellt inte när Sevilla ser ruskigt starka ut.

Denna veckan är det hårdträning inför Jarnegren Open som avgörs torsdag-fredag, önska mig lycka till, förhoppningsvis kanske man kan putsa handikappet en aning!

Cya
Calle

Sara said...

Måste verkligen säga att jag e imponerad av dina författarkunskaper...dina målande beskrivningar & uttryck gör att jag alltid sitter med ett stort leende på mina läppar när jag läser om dina upptåg i stora landet :) Och vilka bilder sen...härligt att få se att solen faktiskt kan skina i Chicago...hur va det nu när vi var där...den kallaste våren sen 1892 typ...

Du verkar i allefall trivas som fisken i vattnet vilket är skönt att höra! Här hemma e allt under kontroll...skolan börjar imorgon och helgen har spenderats i vår vackra huvudstad...& vi har självklart besökt vår lika vackra järngängsmedlem! Ha det gott grabben!!! Kramkram Sara