Kapitel 29: And Done

Så var det nu så att det till slut var över. Och så sitter man nu här på O’Hare international airport igen. Jag vill minnas att jag i mitt första trevande blogginlägg undrade hur det egentligen var med O’Hare’s storlek och så. Var flygplatsen verkligen världens största? Och passande nog struttade jag rakt in i ryggen på svaret för någon halvtimma sen när jag letade efter gate C20 som ska ta mig till Frankfurt över eftermiddagen och kvällen och hem till Göteborg över natten. Svar: Det är inte det att O’Hare är världens STÖRSTA flygplats till ytan, men det är världens mest trafikerade. Skönt att vi fick det utrett, det tog bara sisådär ett år.

Det slår mig att en hel del av de senaste dagarna och veckorna har handlat om cirklar som sakta men säkert har slutit sig, om ormar som trevande tagit sig runt hela hjulet för att med frenesi huga tag i svansen igen. O’hare var där det här äventyret började för mig första veckan i Augusti, och det är också här vägen tar slut.

Jag skrev i mitt första blogginlägg om hur sällan det verkar vara som livet klart och tydligt går att dela upp i kapitel, hur ofta små, små förändringar kryper sig på utan att du märker det förrän du plötsligt vaknar upp en dag och inser att du är en helt annan människa än den du var för ett år sedan. Men som jag skrev där jag satt på flyget över Atlanten för alla de där månaderna sedan så kändes det verkligen som om ett helt nytt kapitel i mitt liv inletts. Och nu känns det omisstagligen som att samma kapitel kommer till ett abrupt slut.

Tror inte jag riktigt kan frammana ord starka nog att sammanfatta denna fantastiska upplevelse, vet inte om någon människa kan. Ett år kan gå fasligt snabbt (var i hela världens namn tog 2006 vägen? Ett töcken av plugg och inte så mycket annat…), men det är inte panik över att allting har gått för fort som jag känner just nu.

Istället är det en bitterljuv sorgsenhet om att behöva lämna detta land, dessa delstater, denna skola och framför allt, dessa människor. Bitterljuvt, inte för att det gick för fort eller att jag inte fick tillräckligt mycket roliga saker gjorda. Utan bitterljuvt just precis på grund av att det var så underbart; att jag upplevt så mycket, mött så många människor som betytt allt för mig, avnjutit så många fantastiska måltider, suttit och njutit i solen så många långa timmar och sett så många fantastiska band. Jag kan bara tacka min lyckliga stjärna att jag var medveten om hur underbart livet var under min tid här. Det kommer inte komma som ett hammarslag i solar plexus att komma hem till Sverige och konfronteras med vardagen i fäderneslandet. Jag vet hur det är, hur det kommer vara och hur olikt det livet jag lever hemma kommer vara från det liv jag levt här. Just på grund av att jag upplevt något liknande tidigare under min termin i Chicago så visste jag från min första dag i North Carolina hur oerhört lycklig jag var över att få vara där och att jag skulle gräma mig för resten av livet om jag inte gjorde det mesta av varje dag. Mission accomplished på den punkten kära vänner.

Men all good things must come to an end, och vardagslivet väntar mig hemma i Sverige. Om sisådär sexton timmar. På måndag börjar sommarjobbet på Kammarrätten, sju veckor om jag inte minns fel i slips och kostym i centrala Jönköping. Om det på minsta lilla sätt påminner om förra sommarens arbete på Hovrätten så kommer det bli ett par fantastiskt lärorika och utmanande veckor.

Jönköping kommer säkerligen välkomna mig hem med långa kvällar på Bongo och O’Leary, kanske till och med några sena kvällar nere på piren. Förhoppningsvis lite svensk sommarvärme, lite heffa nere vid strandkanten och långa järngängskvällar. Formidabla grillmiddagar med familjen på balkongen efter en lång söndagsförmiddags golfande med Carl.

När sen Augusti glider in i September så bär det av ner till Lund igen för sista terminen vid Juridiska Fakulteten, uppsatsskrivning om ett ämne jag har lite spridda idéer om och hoppas kunna komma igång med rätt snart. Det blir tillbaks till Ulrikedalsvägen 2 T och lägenheten, tillbaks till söndagskvällar framför La Liga (jag skyller Barcelonas katastrofala säsong på faktumet att jag inte kunnat följa varje match från fåtöljen där hemma). Det blir hem till vänner i Jönköping, Lund, Stockholm, Göteborg, det blir långa kvällar framför EM-fotbollen som ju redan sparkat igång (pun intended) med Sveriges utmärkta vinst mot House Atreides aka Grekland.

Jag har inte direkt några storstilade planer för sommaren som breder ut sig framför mig. Jag måste erkänna att jag inte hållit mig uppdaterad över vad konsertutbudet har att erbjuda i Svea denna sommar mer än familjens outing till Bruce Springsteen i Göteborg, men jagmisstänker att i alla fall något intressant borde falla mig i smaken och warrant a roadtrip. Sen i slutet av Juli kommer min goda vän och tillika Alexandras rumskamrat Shannon förbi Sverige för en blixtweekend förhoppningsvis fylld av svensk sensommarvärme och drinkar på uteserveringar. Vi får se, vi får se.

Men vad har då hänt sen senast er brave correspondent tog sig tid att berätta för cyberrymden om sina öden och äventyr? Well, låt oss se. Senast vi talades vid (Hur sa? Ni pratar alltså inte tillbaka när ni läser mina blogginlägg?) var jag just på väg att bege mig från Chapel Hill och till Alexandras mors hus nära Virginia-gränsen. Vi spenderade fyra dagar om jag inte missminner mig tagandes det monumentalt lugnt runt huset; jag plöjde igenom ännu ett par volymer av Frank Herberts Dune-serie, som äldsta mannen i hushållet axlade jag bördan som grillmeister varje kväll (lax och grönsakskebaber så det stod härliga till!), många glas vitt vin, många slappa kvällar framför Stewart och Colbert, ett par bad i sjön. Inte en droppe produktivt arbete så långt ögat kunde nå. Lite stenhårt Pure Americana med yngsta brodern Blakes little league baseball matcher och brödraskapsturneringar i pingis. Ps, dina pingis-chops blir bara bättre och bättre efter ett par öl.

Nåväl. Bilen vi hade rekvirerat för vår omtalade roadtrip var en kritvit Pontiac G6 (you know, ”Drive American”) och med en veckas packning i bagaget (och baksätet, vi är inte direkt economy tourists) samt en fem-sex gig av musik vi båda älskade i podpodden så bar det av till Washington DC. En skonsamt kort bilresa genom ett underbart sommarvarmt Virginia, slutmålet var Alis låtsas-moster (i själva verket hennes mors bästa vän visade det sig senare) som bodde mitt i en idyllisk liten townhouse by i Arlington, bara några minuter från Pentagon (världens största kontorsbyggnad, som man förresten inte får fotografera. Inte ens från tunnelbanan!).

Auntie Barb var en sjukt cool tant som välkomnade oss med vin och grillfest (återigen fick Master Chef BBQ Eriksson infinna sig för tjänstgöring). Barbara bodde ensam i det lilla huset men var aldrig ensam. Jag och Ali stannade tre dagar och fyra nätter och varje kväll efter Barb kommit hem från jobbet fylldes verandan av hennes vänner och grannar – det var som en vuxen-variant av tv-serien Vänner. Alla dessa människor hade sina egna arbeten och egna liv men träffades varenda dag, lekte med hundarna (inklusive grannens lilla valp på bilden ovan), drack vin och tjattrade. På dagarna gjorde jag och Ali ungefär allting FÖRUTOM turistande. Ali hade spenderat mycket tid i DC (och ska som sagt flytta dit om några veckor) och jag hade varit i staden tillsammans med Jens och Anne Mette för fall break förra terminen – ingen av oss kände därför någon större lust för att spankulera kring National Mall och oooh:a och aaah:a över The Capitol Building, Lincoln Memorial eller the White House.

Även om jag nog måste erkänna att om jag varit i staden ensam nog hade slutat mina vandringar där i vilket fall som helst, jag är och kommer nog alltid förbli en sucker för marmor. Även om vi spenderade en del av vår tid i staden i de fantastiska museerna så var resans fokus istället att vandra omkring och scouta boende i de delar av staden där Alexandra kunde tänka sig att bo nu när hon snart alltså ska börja undervisa högstadiematte i staden. Vi såg Adams Morgan, U Street, Cleveland Park och gud vet allt. Slutsatsen var att alla dessa ställen var underbara och om Ali kunde hitta något ekonomiskt genomförbart boende så spelade det ingen större roll var hon hamnade. Ena kvällen slutade över en margarita i Georgetown och den andra med vår gemensamma vän Alex från UNC klubbandes runt Dupont Circle. Vi hamnade förresten på ett ställe som hade en jätte glödlampa som lös upp varje timma och då serverades det 1$ Jello shots fort som attan. Grymt. Där träffade vi förresten också en snubbe från ärkerivalen Duke som vi involverande i Jello skjutandet och trevligheterna.

Efter DC bar det sen av mot Chicago. Men bilturen dit var närapå sexton timmar så vi stannade en natt i Buckeye Lake, en förort utanför Columbus i Ohio där Alex kusin Andrea bodde med sin man och två små flickebarn Annabelle och Wilson. De bodde i i en stor villa vid en sjö, i själva verket granne med yacht-klubben där Andrea jobbade som bartender ett par kvällar i veckan medan hennes man var borgmästare i den lilla staden. Det var fantastiskt skönt att bli erbjuden en kall Bud Select efter en sju timmars bilresa genom fruktansvärt vackra Maryland, West Virginia och (mindre vackra) Ohio då naturens krafter hade satt sig emot oss och vi fick krypa igenom delar av West Virginia i piskande regnstorm.

Både jag och Ali har hyst kalla känslor för Ohio sen statens sorgligt usla primärval då vi spenderade närapå en vecka i staten och vårt stråk av raka vinster när jag och Ali varit inblandade bröts. Och våra värsta farhågor infriades med förbluffande snabbhet väl på platts i Buckeye Lake. När vi installerat oss i sofforna på övervåningen kom Andreas man och inbjöd oss till en granne där det tydligen var födelsedagskalas och bjöds på pizza. Vi hann bokstavligen inte mer än komma innanför dörren – vi hinner i själva verket inte ens presentera oss! – innan en äldre kvinna snäser ”I’ve heard about you two, keep your politics out of here!” Jag och Ali satte artighetsfraserna i vrångstrupen men den äldre kvinnan (födelsedagsbarnets mormor) gav inte upp. I en harang värdig en youtube video förklarade hon hur ”You just wanna tax and spend our dollars” och hur ”I was young once too and voted Democratic once. You just wait, you’ll get burned too!”

Det visade sig senare att kvinna var sådär lite småtokig och alla inblandade bad om ursäkt, och vi hade en trevlig stund drickandes Bud Light och ätandes pizza (bland annat BLT (bacon, lettuce, tomato) pizza, som intressant nog bara är den NÄST konstigaste pizzan jag ätit under året här. Konstigast? Cheeseburger pizza. Yeah son). Men det vi ändå inte kunde förstå var hur hon visste att vi arbetade för Obama kampanjen och varför hon trodde att vi skulle predika vår gospel! Det visade sig dock snart att Andrea hade trott att vi kommit till Ohio för att kampanjarbeta så det var på det sättet ryktet hade spridit sig. Lite tidigt för en general election kampanj i Ohio än kan kanske tyckas men, men.

Vi hade i alla fall en underbar kväll vid Buckeye Lake. Ali som sällan dricker, och när hon dricker inte dricker särskilt mycket, blev riktigt kalasfull då Andrea serverade gratis drinkar och uppgraderade drinkstorleken från drinkglas-size till ölglas-size. Som tur var hade vi sisådär tjugo meter att vandra hem sådär framåt klockan ett på natten så vi klarade oss galant. Nästa dag bar det av till Chicago där vi träffade min gamla vän från North Park tiden (och tja, all tid efter det förmodar jag man kunde säga) Jennifer och hennes två rumskamrater Amy och Emily. Bilresan var lång och bar genom det mindre sceniska Indiana så det var riktigt skönt att sätta automatlådan i P utanför tjejernas hus och mötas av hojtande från balkongen där grillen var i full blås.

Vi spenderade en vecka i Chicago och huserade på samma bed and breakfast som jag och min bror gjorde över nyår. Förutom tjejerna så hängde vi mycket med vår goda vän Daniel från Tyskland och hans flickvän Carmen som flugit in för ett par veckors semester samt min kära lillebror Lillfot och hans flickvän Amy som anlände någon dag efter vi kommit inputtrandes. Jag gjorde mitt bästa för att visa Ali Chicago och vi hade en HEL DAGS turistande, sen fokuserade vi mest på second hand vintage och thrift store shopping – vände totalt ut och in på hela Wicker Park och Belmont på jakt efter fynd. Ali som behövde införskaffa en helt ny teacher-closet inför skolstaren uppe i Washington köpte säckvis med propra kläder, nästan allt för en spottstyver. Vädret var bitvis lite surt men vi gjorde det bästa av det.

En av kvällarna såg vi det fantastiska bandet Islands spela på Logan Square och nästa dag spelade min kompis Ian runt Western och efter det gick vi ut tillsammans med Daniel och Carmen på en djupt svart klubb down on the south side of things. På fredagen såg jag och brorsan ett nytt, relativt okänt kritikerrosat band vid namn R.E.M. i United Center, håll ett öga på dem om ni kan om de någonsin kommer till Europa. Chicago var underbart och sju dagar kan rusa förbi snabbare än man kan ana. Plötsligt satt jag bakom ratten körandes utmed I 57 motorvägen ut från staden och ner mot södra Illinois igen.

Det är alltid med en klump i halsen jag lämnar Chicago, och speciellt nu när jag djupt inne känner att det kan ta ett bra tag innan jag kommer tillbaks till staden jag hör hemma i. Skylinen försvann bakom horisonten då jag och Ali tryckte gasen i botten ner genom södra Illinois på väg hem. Vi sov över hos en av Alis vänner i Nashville och körde hem till Carolina genom de snirkliga och otroligt vackra bergsvägarna genom Appalacherna. Vi stannade till för lunch i hippiestädernas hippiestad Asheville, NC och det går inte riktigt att beskriva för svenska läsare, vana vid skandinavisk sophistication och prydlighet hur djupt influerad av hippiekulturen delar av North Carolina är. Vegetariska restauranger överallt, folk som spelar panflöjt i parkerna, små färglada hus så långt ögat kan nå – allt inramat av de majestätiska bergen och höjderna, täckte av grönska. Och allting genomsyras av en, i alla fall för mig, helt förbluffande avsaknad av pretention.

Väl hemkomna till Manson, North Carolina och Alis mor och yngsta bror spenderade vi sen två dagar ätandes gott och badandes innan vi sen hoppade i bilen klockan sex i morse och körde till flygplatsen. Klockan är nu tio på kvällen, North Carolina tid och tv-skärmen i ryggstödet visar att United/Lufthansa planet just nu gör mäktiga 963km i timmen (i landfart) och befinner sig en bit utanför den Walesiska kusten för att sedan göra en lätt sväng in mot Frankfurt. Klockan har passerat 4 på morgonen svensk och tysk tid, och om jag inte får en blund snart kommer jag jobba ihop en historiskt massiv jet lag under dagarna som kommer. Just nu känns det dock så konstigt tomt att jag inte riktigt bryr mig.