Kapitel 22: Georgia On My Mind

Med Super Tuesday’s makalösa Obamatastiska seger som stadig vind i seglet var det nu dags för ännu en rond i den stora primärvalsduellen 2008. Denna gång styrdes kosan än längre söderut, mot Georgia strax söder om South Carolina, och söderns 25 gradiga värme. Denna helg var lite mer straight edge och hardcore än tidigare; till skillnad från South Carolina där 45 stolta UNC studenter karavanerade ner till South Carolina så var det denna gång bara Hans och hans vän Alexandra som trotsade väder och vind för den långa bilfärden ner till Macon, Georgia och delstatens 72 primärvalselektorer.

Fast nu var det ju inte bara vi två förresten. Om ni hade programmerat era spionsatteliter ute i stratosfären att zooma in på Interstate 89 den där söndagsförmiddagen förra veckan och hittat vår enormt stora SUV där i havet av helgfirare på väg ner till Myrtle Beach i South Carolina och begagnades teknikens under lyckats få en klar bild av kupén vi färdades i så hade ni till er stora förvåning sett en 65-årig pensionerad kvinna med kritvitt hår styrandes bilen med stadig hand genom den Carolinska grönskan. Hur hamnade jag då i baksätet i en enorm SUV, lyssnandes på afrikansk folkmusik tillsammans med Ali och en pensionerad politiker, frågar ni er? Låt oss spola tillbaka filmen en dag eller två…

Jag och Ali hade planerat att ta oss ner till Georgia för den enorma Super Tuesday-bataljen ända sedan vi kommit hem från South Carolina med segerns underbara sötma i gommen. Men då Ali olyckligt nog hade krashat sin bil härom veckan och vi nu var däcklösa om än inte håglösa så var det vår plan att först hänga med några av våra vänner till Wilmington i södra North Carolina och spendera en kväll där med vännerna för att sedan hyra en bil på söndagsmorgonen och ta oss ned till Georgia för att sedan jobba för allt vad tygen höll måndag och tisdag och ta oss hem igen på onsdagsmorgonen i tid för den VM-finals-lika-hysterien runt UNC-Duke matchen (som Ali hade bästa möjliga biljetter till – pris för icke-studenter: 11,000 kronor).

Nåväl, tillsammans med Alisa och Jesse roadtrippade vi de dryga två timmarna till Wilmington där vi strålade samman med ett annat gäng gemensamma vänner för en dag vadande i havet på Atlantkusten, lunchande på en restaurang med det Americana-klingande namnet Flaming Amy’s Burrito Barn (dussintalet olika salsor inkluderande söta salsor med ananas-bas och andra kulinariska fantasier) och sightseeande i den pittoreska lilla staden vid vattnet. Jag och Ali skulle kvartera med hennes moster och hennes man någon halvtimma utanför staden och begav oss dit strax innan middagsdags.

Planen var att snabbt äta och umgås lite med de två pensionärerna (ni ser var det barkar?) för att sedan sadla om till party-mode och hänga med våra vänner på en midnattsrunda runt Wilmington’s nightlife. Men när vi svängde in på uppfarten till moster Joan och hennes man Griffs hus på den North Carolinska landsbygden så möttes vi av en sån här upplevelse som man i min erfarenhet bara hittar i USA. Ali hade i och för sig varnat mig om att deras hus var fruktansvärt vackert men jag var inte riktigt förberedd på hur magnifikt det kunde vara. Husets fasad var kritvit och bredvid huvudbyggnaden stod ett gästhus redo för de långväga gästerna. Den välskötta trädgården var ljuvligt grön och jag kunde inte annat än tänka på hur de svenska gräsmattorna måste ha sett ut den fjärde februari; gråbruna, deprimerade efter månader av kyla och desperat längtandes efter sol, sol, sol. Men det visade sig snart att det inte var husets utsida som var dess mest pris-vinnande sida – moster Joan var tydligen en antikvitetsentusiast och insidan av husen var fulla av antika kolonialmöbler, konst och bilder från Joan och Griffs många resor över hela världen (och jag menar hela världen, inklusive kära Svea).

När vi installerat oss i gästhuset var amatörkocken Griff ringandes i matklockan och serverandes hemmagjorda krabbkakor med lantlig cole slaw och en underbar bönröra som skulle kunna övertala Mamma Scan herself att bli vegetarian. Och vin på det. Hans och Ali hade varit ute kvällen innan och hade uppenbarligen en viss latent trötthet i ådrorna så efter ett glas vin eller två började den ofrånkomliga sanningen uppenbara sig – det skulle nog inte bli någon utgång den kvällen utan bara hemmaslapp. Och tur var väl det för Griff och Joan visade sig vara ungefär de häftigaste pensionärer jag någonsin träffat och vi spenderade fem timmar diskuterandes politik, världen, college och livets stora frågor (de senaste opinionsmätningarna från California, svenska köttbullar och andra diskussionskuggar). Vi gick igenom alla stora kampanjer Joan jobbat för under sin karriär i Washington och Ohio, tog en snabb tur genom hela mitt livs historia, analyserade mina och Alis framtidsplaner och slutade inte förrän den björnbärsbaserade efterrättspajen stod på bordet och vinflaskorna var tomma.

Det var också någonstans i dessa trakter som jag och Ali kom tillbaks till att tala om våra underbara upplevelser av kampanjarbete i South Carolina. Plötsligt höjde järnladyn moster Joan rösten: ”Jag vill följa med!”. Sagt och gjort, efter några välbehövliga timmars sömn fick jag och Ali en morgontur runt husets ägor medan moster Joan packade väskorna och med solglasögonen på nästippen backade hon den enorma SUV:n ut på grusvägen och det bar av. Ett ord om GPS navigeringssystem förresten: jag misstänker att detta kan vara människosläktets största uppfinning. Programmera in adressen till Obama HQ i Podunkville, Nowhereland – tryck enter och tre sekunder senare en klar rutt från här till där. Sweet!

Resan till persikornas förlovade land var inte mindre än åtta timmar lång, men i baksätet med en uppburrad tröja som kudde och lyssnandes till Iron & Wine, Indigo Girls, Jose Gonzalez, Wilco och afrikansk folkmusik flög tiden förbi.
Sidenote: så länge jag kan minnas har jag älskat att åka bil; känslan av att susa igenom den Österrikiska landsbygden lyssnandes till min första Pixies-skiva med ögonen klistrade på bergen och dalarna med mor och far i framsätet ett dussintal år tillbaks i tiden, våren i nian då jag och Lasse, Lili, Lisa, Caroline och en hel drös borttappade vänner åkte till Polen och kryssade från stad till stad med R.E.M.’s Fables Of The Reconstruction i hörlurarna (världens bästa skiva någonsin), ända fram till dags dato med sensommar-roadtrippen till Stockholm med Office, HB och Noud i passagerarsätena med fönstren nervevade och the Who dånandes i högtalarna. Det är något speciellt med en roadtrip och i en enorm SUV med tillräckligt benutrymme för hela UNC’s basketlag så kunde det inte bli annat än underbart!

Tillbaks till jorden. Kvarteringen denna primärvalsrunda var något komfortablare än den förra (jag nämnde kanske att jag och Ali sov i det fällda baksätet på en van?), första natten tog vi ett hotellrum och efter den långa bilfärden var moster Joan något utslagen – så hon pensionerade sig tidigt från dagens aktiviteter medan jag och Ali gick på bio och såg Cloverfield. Lite småläskigt, inte bara på grund av filmen som är en Blair Witchifierieng av HG Wells Världarnas Krig, men också då det bara var vi och ett äldre afro-amerikanskt par i hela salongen! Kan ha haft något att göra med faktumet att Super Bowl XLII slutat två minuter tidigare…

Nåväl, vi var ju trotts allt i Georgia för att jobba och inte för att gå på bio, och jobba fick vi allt göra efter tuppen tjutit på morgonkvisten (um, eller mobilväckarklockan börjat tuta as it might be). Det var dock tämligen lugnt i Obama HQ när vi anlände i den arla morgonstunden; bara några få människor framför datorerna, producerandes listor, planerandes canvassing inför morgondagens storm då mer än 150 volontärer från Nej Jersey, Ohio, New York, Indiana, North Carolina och allt däremellan väntades. Vi styrde upp lite av planerna där och begav oss sen ut för en tämligen lugn dag av sex-sju timmars canvass-arbete – vandrandes gator upp och ned talandes till väljare i den tidiga vårsolen (makalösa 25 grader den femte februari!). Georgia är väldigt svart och vi arbetade helt utan namnlistor den här gången, i the deep south supportar upp emot 90% av alla afro-amerikaner Senator Obama så planen var helt enkelt att knacka på varje hus i svarta/låginkomst hushåll i staden och koppla på charmen.

När vi kom tillbaka till HQ efter dagens arbete mötte vi en underbar äldre afro-amerikansk kvinna som erbjöd sig att husera oss för denna och nästföljande natt. Vi var lättade och hoppades att vi alla tre skulle få platts i denna vardagligt klädda och mysigt gladlynta kvinnas hus. Och visst fick vi platts alltid. Det visade sig att Beverly och hennes man Ulysses var lite närmare Krösus på rikedomsskalan än vad man kunnat ana och de hade sängar nog att husera en bataljon av ”children and grandkids”.

Vi hade en underbar måndagskväll tillsamman med Berverly som tog oss ut till ett fantastiskt Mexikanskt ställe där jag beställde en Margarita och Ali en Tequila Sunrise. När den lilla servitrisen kom tillbaks till bordet med drinkarna satte vi båda chipsen och salsan i vrångstrupen – Alis fyra dollars Tequila Sunrise var lätt 4 deciliter och min Margarita var i det närmaste en sejdel.
Fast forward en halvtimma senare, vi sitter alla fyra och diskuterar Obama och politik, mina observationer rörande USA, health care (”He’s the Darth Vader of health care” Josh Lyman) och Beverly’s passionerade avsky för Senator Clinton när Ali lutar sig nära mitt öra och viskar: ”I’m getting tipsy… Jag svarar ”Good, ’cause I’m getting drunk”. Vi fnissar båda och de två damerna på andra sidan bordet skrattar högt. En perfekt avslutning på en underbar måndag.

I den mån måndagen var lugn och skön så var tisdagen desto mer hektisk. Ett års planering i backspegeln och med hela världens blickar på Amerika var det nu alltså dags för Super Tuesday då 22 av landets 50 stater skulle hålla primärval och caucuses. Redan veckan innan den nu omdöpta Tsunami Tuesday så visade opinionsmätningarna att vi skulle få se en historisk Super Tuesday – vanligtvis så är denna dag den ”sista” i primärvalskalendern. Efter dessa 22 stater har det alltid i modern tid varit klart vem som skulle bli det Demokratiska partiets nominee.

Men opinionsundersökningarna visade att så inte skulle bli fallet den här gången. Senator Obamas skepp red högt på en massiv våg av momentum och rekord fundraising och alla kommentatorer var överrens om att racet var allt för jämnt för att någon skulle kunna ”vinna” på det övertygande sätt som historiskt varit fallet. Super Tuesday var Senator Clinton’s starkaste kort med val i hennes ”hemstater” Arkansas och New York samt Hillary-vänliga delar av landet som California och Missouri. Målet var för Obama att inte förlora med för stor marginal och samla sina styrkor inför primärvalen i februari där han är långt starkare.

Så det var återigen med en känsla av djup, personlig förundran som jag fann mig själv djup försjunken i en fåtölj framåt klockan elva på kvällen – efter en full dags arbete tillsammans med Ali och Joan – lyssnandes till Senator Obamas triumferande segertal inför rekordpublik i hans hemstat Illinois. Clintons starkaste kort i leken hade slutat i ett statisk equilibrium. Obama vann nästan dubbelt så många stater som Senator Clinton, även om denne vann de delegatrika bataljerna i New York, New Jersey och California. Vi kunde inte ha anat det just då, men efter denna veckas Obamatastiska triumf i fyra nya primärval så sparkade Hillary sin campaign manager och det är nu helt lika. Obama har en aning fler röster och en hel drös fler stater medan Clinton fortfarande leder med en hårsmån på grund av sina superdelegater.

Men medan vi fyra satt där nere på undervåningen lyssnandes på Senator Obamas segertal framför den största tv-skärm jag någonsin sett (70 tumm? Mer?) så tänkte i alla fall inte jag så särskilt långt in i framtiden. Jag tänkte mer på den fantastiska dag vi just haft; jag tänkte på den medelålders svarta kvinnan som mannade en av de dussintal telefonlinjer som krävdes under valdagen och skickade ut sin uppskattningsvis trettonåriga son med det breda leendet att hålla upp den enorma Obama-skylten utmed vägen, jag tänkte på våra vandringar genom Macons slumområden och den entusiasm och glädje vi mötte vart än vi gick, jag tänkte på alla de svarta småbarnsmammor och småbarnspappor yngre än mig själv jag träffat under dagen, jag tänkte speciellt på ett ungt par jag med hjälp av hövlighet, intresse och någon liten uns karisma lyckades övertala att lämna småbarnet med grannen och ta sig till vallokalen. Jag tänkte på den underbara lilla älvan till människa som Ali visat sig vara och jag tänkte på hennes järnkamin till moster som tröttlöst vandrat gata upp och ned med oss hela dagen under den varma Georgiasolen. Jag tänkte faktiskt på just det jag gör nu; hur fruktlöst det vore för mig att försöka förklara hur mycket det här betyder, hur omöjligt det vore att försöka förklara för er där hemma hur underbart det här är och hur omöjligt det är att förklara hur delaktig jag känner mig i det som händer. Jag tänkte på den hjärtskärande fattigdom vi sett i ”the projects” (slummen), men också den värme och kärlek vi mötts av. Jag tänkte på rader på rader av slumhus och sen helt plötsligt en underbart vackert kitschig liten trädgård mitt i eländet!

Tidigare under kvällen hade vi svängt förbi Obama afterpartyt, och då Obama krossade allt motstånd i Georgia och precis på samma sätt som i South Carolina veckan innan hade fått mer än dubbelt så många röster som Clinton så var pressen på plats. De intervjuade faktiskt Ali för lokal tv och hon fick berätta varför hon kört 8 timmar söderut från North Carolina för att arbeta för Senator Obama och vad dagens seger betydde. Det var inte förrän på vägen tillbaks till miljonärsvillan som det slog oss varför lokal stationen valt att intervjua Ali – hon var vit och hon var kvinnlig, hennes support för Obama var en veritabel dolk i sidan på Clinton kampanjen! Vi körde hem med rutorna nedvevade, lyssnandes på Wilco så rutorna skakade. I baksätet satt Stan, en pensionerad socialkunskap lärare från Indiana som spenderat hela sin karriär försökande inspirera sina high school-elever att engagera sig i politiska kampanjer. Med sin karriär nu bakom sig kände han att det var hans tur att ge sig ut ”on the campaign trail”. Utan lön men med en positiv attityd och djup respekt för Senator Obama hade han kommit ner eter att ha arbetat i Iowa och skulle dagen efter vidare mot Louisiana och nästa veckas val där. Jag vet inte om han uppskattade vårt öronbedövande Wilco soundtrack under resan hem (eller när vi stannade till längs vägkanten för att stjäla Mike Huckabee-skyltar!), men han inspirerade oss och jag vill tro att vi inspirerade honom.

Och inspirationen fortsätter att flöda. Som tidigare nämnts svepte Obama gårdagens lilla kluster av primärval i Washington, Louisiana, Nebraska (och Guam där han fick 90% av rösterna!) och alla vägar leder nu till de tre avgörande valen – Ohio, Texas och Pennsylvania. Jag och Ali har redan börjat planera en resa upp till Columbus, Ohio inför den 4:e Mars. Det här racet kommer bli historiskt, om för ingen anledning än den att det inte kommer vara över förrän den sista primärvalsrösten har räknats och eventuellt långt senare än det på nomineringskonventet, och jag och Ali är mitt uppe i detta fantastiska äventyr.