Jag har nu suttit här några minuter och funderat på var jag ska starta kvällens bloginlägg, vilken scen kvällens filmvisning ska starta på och vilket upplägg inlägget ska ha. Det känns svårt att sammanfatta helgens upplevelser och äventyr på ett koncist och intressant sätt utan att återigen berätta min fyra år långa historia om Senator Barack Obama och på så sätt få mina kära läsare att glida över till Aftonbladets nöjesbilaga innan jag ens hunnit börja.
Så det ska jag inte göra. Jag ska försöka att inte göra det.
Å andra sidan kan jag liksom inte börja kvällens berättelse där i bilen runt nio draget på lördagskvällen, cirka en halvtimma utanför Columbia, South Carolina där jag och mina vänner hörde Senator Obamas segertal medan vi susade längs motorvägen, hållande varandra i handen – för det skulle vara svårt att få er trogna läsare att förstå hur underbart det kändes där i bilen efter tolv timmars hårt arbete och fyra års galet drömmande.
Så låt oss istället börja från början, inte från hela berättelsens början kanske, men låt kameran zooma in på parkeringsplatsen vid bankomaterna utanför Student Union här i Chapel Hill, NC i fredags runt lunch tid. UNC Students for Barack Obama hade samlat ihop inte mindre än 45 frivilliga som i bilkaravaner skulle ta sig ner till olika städer i South Carolina för att hjälpa till med statens primärval.
South Carolinas primärval är det fjärde valet i den demokratiska nomineringsstriden efter Iowa, New Hampshire och Nevada men fruktansvärt viktigt då det är det första valet i södern och det första valet där afro-amerikanska röster får höras på riktigt. Det är också det sista valet innan avgörandet den 5:e Februari och den som vinner South Carolina får ett enormt lyft inför Tsunami Tuesday, som den 5:e kallas.
Iowa och New Hampshire har alltid varit de viktigaste primärvalen, men historiskt sett har South Carolina alltid haft en tredjeplats. Sen Nevadas primärval har nationens blickar varit hårt spända på South Carolina och debatten kring racet dragits ner i gyttjan. Senator Obama behövde vinna här nere och dagarna innan valet så visade opinionsmätningarna mycket riktigt att han hade en viss överhand, men det var precis vad vi också såg i New Hampshire och det valet slutade med förlust efter att Clinton-kampanjen överglänst Obama-kampanjens arbete med att få sina sympatisörer till vallokalerna. På grund av opinionsmätningarna så räckte det inte heller med en knapp seger för Obama, då förväntningarna hade eldats på så behövdes en viss marginal för seger.
Så fyrtiotalet eldsjälar inkluderande Hans och hans vän Alexandra hoppade i bilarna och gav sig ut på fyratimmars resan ner till en liten kommun kallad Eutawville utanför Orangeburg, SC. Bilresan ner var en av de underbaraste roadtrips jag någonsin tagit, bara jag Ali och en tjej vid namn Lindsay i SUV:n skrattandes och lyssnande till Stones, Feist och Warren Zevon hela vägen ner genom obeskrivligt vackra North och South Carolina med middag längs vägkanten där jag och Ali delade på en äppelpaj till efterrätt för 20 kronor som visade sig vara stor nog för ett kompani. Tacka gud för Google-maps och goda färdbeskrivningar, fem timmar efter vi lämnat Chapel Hill så svängde vi in vid en liten stuga i mitten av ingenstans och fann en byggnad klädd med Obama For America skyltar. Hur mitt i ingenstans talar vi om nu? Frågar ni er…Tvärs över gatan spankulerade en mammutliknande oxe till tjur runt och mumsade lite på gräset nedanför kaktusbuskarna och palmerna, täckningen på mobilnätet hade dött ungefär en tima tidigare.
Det är kanske på sin plats att berätta lite om den mängd frivilliga och arbete som krävs för att driva en amerikansk presidentvalskampanj. Det är svårt att förklara utsträckningen av den planering och arbetskraft som ett primärval för med sig – miljontals dollar spenderas för att få fram listor på ALLA invånare i kommunen och var deras sympatier ligger. I en liten kommun som Eutawville vet vi ALLT om ALLA; vi vet deras ras, deras inkomst och vi vet om de uttryckt intresse för en eller annan kandidat. Under valdagen var det Obama kampanjens mål att knacka på och hälsa på VARENDA Demokratisk väljare i kommunen samt senare under dagen ringa upp dem och kolla om de hade röstat. Detta kallas canvassing och är något jag berättat om lite i denna blog från förra året då vi hade en liknande spurt i South Carolina under en dag under den tidiga hösten. Det som gjorde dagens canvassing så annorlunda var just faktumet att det var valdagen, det var i dag det gällde – alla som sympatiserade med Obama skulle talas med, diskuteras med och hjälpas få till vallokalerna.
Det jag och mina vänner gjorde under tolv timmar på lördagen, från klockan 7 då lokalerna öppnade till 7 på kvällen då de stängde, var att köra omkring på landsbygden med långa listor med namn och adresser. Vi knackar på hos folk och förklarar att vi är från Senator Obamas kampanj och undrar om de är intresserade av att få sin röst hörd i dagens primärval. Vi svarar på frågor och är redo att köra väljarna till vallokalen om de skulle vara gamla eller utan transportmedel.
Det som gör det hela till en skattjakt är att South Carolinas lansbygd är så fattig och så nedgången att den information du har på pappret är oprecis och ibland rent missvisande. Den absoluta majoriteten av kommunens invånare lever i nedgångna trailers (massproducerade husmoduler i plåt som liknar övergödda husvagnar utan hjul) eller fallfärdiga ruckel, ofta i små kluster av hus tio minuter från en stor väg och timtals från en kaffe latte eller wireless internet. Om North Carolina är fattigt utanför storstäderna och college-fästningarnas murar så är South Carolina fattigt på ett sätt man aldrig ser i Sverige eller ens i Västeuropa. Jag vet inte vad som är mest hjärtskärande att se; de tomma ölburkarna som ligger utmed varje grusväg, trailerhemmen med sågspånsplattor som isolering vid fönstren eller de små svarta barnen som leker på den stora gräsmattan utanför trailern samtidigt som far står och rör lite trött i en brasa av sopor och tomma plastförpackningar miltals från närmsta sophämtningsrutt.
Men det tog inte många timmar innan det började gå upp för mig, Ali och Lindsay att något stort var på väg att hända. Vart vi än gick, vart vi än vände möttes vi av folk som allvarligt nickade och sa att de höll på att klä på barnen för att ta dem till vallokalerna för att lägga sin röst för Barack Obama eller med ”I have voted” klistermärket på skjortkragen. När jag stapplade rakt in i en barbecue-fest i trädgården bakom ett mindre hus lyssnade alla på vad jag sade och nickade instämmande åt Obamas planer. Vi kunde inte veta det under dagen, men när allt var sagt och gjort visade det sig att valdeltagandet i kommunen, likväl som hela staten var rekordhögt.
När vi stapplade in i högkvarteret för lunch break efter 6 timmars arbetande hundratals husbesök var jag, Ali och Lindsay inställda på att ta en liten tupplur innan vi gav oss ut igen - speciellt då jag och Ali spenderat halva natten sovandes på golvet i en van – men när vi kom tillbaks till högkvarteret för lunch och berättade för våra vänner att vi varit ute och jobbat i Vance county möttes vi av applåder från volontärerna – det visade sig att de första opinionsmätningarna från vallokalerna började sippra in och Obama krossade allt motstånd i vårt distrikt. Så istället för en tupplur slängde vi i oss lunchen, hojtade det officiella Obama-vrålet ”Fired Up! Ready To Go!” tillsammans med de uråldriga svarta pensionärvolontärerna som satt och bemannade telefonlinjerna i högkvarteret och gav oss ut igen! Nya kartor, nya grusvägar, nya människor – samma stolta röst när de sa att de supportade Barack Obama.
När klockan var tjugo i sju och vallokalerna snart skulle stänga så vände vi då till slut SUV:n på grusvägen och körde tillbaks till högkvarteret. Jag möttes i dörren av en minimal svart pensionerad kvinna som inte kan ha varit en tum över 1,50 men som ändock sträckte ut händerna och kramade mig för allt vad hennes tunna armar höll! Inne i köket stod en annan kvinna, lika stor som den förra var liten, och bryggde kaffe och plockade fram subwaymackor och fried chicken till alla arbetare. Det var med en plastflaska vatten i ena näven och en macka i den andra som vi möttes av den otroliga nyheten.
Amerikanska primärvalsresultat tar oftast ett par timmar att tabulera och sammanställa. Obama utropades till segrare i Iowa efter bara två timmar och det var iögonfallande snabbt arbetat. I runda tal tio minuter efter vallokalernas stängning så utropades Senator Barack Obama från Illinois som vinnare i South Carolinas primärval, med vad som senare skulle visa sig vara historiskt stor marginal.
Men detta visste vi inte vid denna tidpunkt, och med euforin verkande som Red Bull i våra ådror packade vi alla ihop våra grejer och slängde oss i bilkaravanen till Columbia en dryg timma från Orangeburg där vi skulle träffa alla andra arbetare från hela delstaten och se Senator Obama framföra sitt segertal. Men ironiskt nog hade vi arbetat för väl och vinsten var för klar och dominerande – så halvvägs längs motorvägen fick vi istället höra Senatorns segertal på radion. Känslan av att sitta där i baksätet, med Alis hand i min högra näve och min fortfarande odruckna vattenflaska i den andra, var en av de mest underbara upplevelser jag har varit med om. I efterhand erkände vår vän Chris i framsätet att han hade nära till tårarna.
Senator Barack Obama vann primärvalet med makalösa 55% av rösterna, mer än dubbelt så många som närmsta konkurrenten Senator Clinton. Den stora chocken var inte det enorma svarta stödet som gjorde att Obamas del av kakan var ofattbara 67% i vårt distrikt, men istället faktumet att vita män valde Obama över Clinton – något som inte kunde komma mer lägligt inför valets avgörande.
Så sagan fortsätter, näst på horisonten är Tsunami Tuesday den 5:e februari då hälften av alla delstater röstar och vi hoppas kunna få ihop ett litet gäng för en mini invasion av Georgia (än längre söderut) för mer canvassing. För stunden, se Obamas segertal här uppe till vänster.
No comments:
Post a Comment