Kapitel 19: Morgonen den 1:a januari/Natten den 3:e januari

Snön ligger decimeterdjup runt Logan Square och jag har just återfått känseln i armarna efter dagens femte eller sjätte tripp till bakgården för skräpdumpning. Amy sitter djupt försjunken i soffan och kollar upp biografer och tider, Sofi sitter och ojjar sig över nyårslöftet att sluta snusa medan Jen ligger inne i sängen och försöker återfå fattningen efter frukostbespisningen av fyra svenskar och två amerikaner. Operation inled-nyåret-med-brakfrukost involverade både banana nut och blueberry muffins, bagels samt pizza och vår surrogatmor förtjänar lite vila efter bestyret.

De två nyaste tillskotten till vår glada församling på North Whipple Street, Jens och Sophie, är ute och trotsar iskylan för lite downtown sightseeing. Det är nyårsdagen. Eller mer lämpligt uttryckt: Dagen Efter.

2008 ligger nu framför mig; mystiskt, orört och vackert likt ett täcke av nyfallen snö så långt ögat kan nå. Och oviss som man omisstagligen är inför allt 2008 kan ha planerat för mig och mina vänner så finns det en sak som sannerligen kan sägas med säkerhet: Nyårsafton 2008 kommer inte kunna mäta sig med galenskapen, skratten och klirren i glasen som var nyårsafton 2007. Det var en fest som kommer leva kvar i minnet, långt efter segheten i bakhuvudet och de kladdiga fläckarna på vardagsrumsgolvet bleknat into oblivion.

Det var en fest i ordets sanna betydelse. Nya ansikten och gamla vänner om vart annat, ballonger och nyårsdekorationer galore. Vardagsrummet förvandlades från myspys-krypin med eldstad och soffbord till indierockens Studio 54. De frenetiska minuterna innan nyåret ringdes in svängdes det till M.I.A.’s Paper Planes (med obligatorisk dans!) och när klockan slog midnatt tvingade en något förfriskad ung dam (som senare lånade min champagneflaska permanent) mig att spela Pixies’ Where Is My Mind, vilket för mig kändes som en konstig låt att starta årets playlist med, men som visade sig vara ett genidrag. Festen började ebba ut ungefär runt halv fyra och den sista halvtimmen satt jag, Amy, Damien och Sofi ensamma i vardagsrummet medan Sofi tvingade oss andra att lyssna på en speciell Tegan & Sara låt på repeat i all evighet. Ett utmärkt konstigt sätt att avsluta natten på och ett fint bokmärke att lägga mellan bladen när boken om Hans Liv 2007 skrivs.

…Och så hoppar vi en vecka framåt i tiden. Om den uppmärksamme läsaren inflikar att det är ovanligt för Hans att inte finna tid att avsluta bloginlägg under en hel veckas tid så har jag bara att säga att den sista veckan varit något av det mest högoktaniga hittills. Två dagar efter det att Jens och Sophie anlänt till Chicago och där sammanstrålat med mig och Sofi (hänger ni med? Fyra svenskar) anlände så min kära broder Peter till O’Hare airport. Den alltid lika fantastiska Amy ställde upp som chaufför och bror kom fram helskinnad med allt sitt baggage intakt. Ett par hektiska dagar följde som i stor utsträckning involverade mig visandes bror Chicago om dagarna och oss firandes Livets Lycka på kvällarna. Jens kompis Sophie visade sig vara en väldigt trevlig ung dam och tillsammans med Jen och Amy spenderade vi de flesta kvällarna ätandes god mat och inmundigandes en och annan öl. Den enda kväll som drastiskt avvek från denna (nog så trevliga) mall var aftonen den 3:e januari.

Den 3:e januari.

Detta var kvällen då det som för fyra år sedan var en löjlig liten tanke i mitt huvud verkligen började hända. Dagen som ingen rationell människa någonsin kunnat förutspå för två år sedan men som jag på något förbluffande sätt sett framför mig i fyra års tid. Dagen då Barack Hussein Obama vann Iowa caucusen med jordskredslika 8 procent över John Edwards och Hillary Clinton.

Det är i denna blogs arkiv väl dokumenterat hur jag kom att trollbindas av Barack Obama för fyra år sedan. Min hänförelse över Senator Obamas tal 2004 hade vid den tidpunkten inget att göra med någon som helst kunskap om amerikansk politik – likt de flesta svenskar så trodde jag mig säkerligen veta en hel del om politik över Atlanten medan jag i själva verket levde helt i mörker – istället hade det att göra med ren personkemi. Det var som om ett latent intresse för världspolitik helt plötsligt tändes den där kvällen för fyra år sedan och sen dess har intresset bara växt sig starkare och starkare.

Det är svårt att förklara hur absurt det var för mig att hoppas och tro på att den där mannen en dag skulle bli president för fyra år sedan. Han var vid den tidpunkten totalt okänd utanför Illinois, han var allt för ung och allt för svart. Ändå köpte jag den hösten min högt skattde (och nu något urtvättade) Obama For President tröja och fortsatte följa den otroligt karismatiske och kunnige politikerns karriär i den amerikanska Senaten. Under de följande åren utvecklades inte bara Barack Obama till en världsartist i talarstolen, utan mitt eget intresse för amerikansk politik formligen exploderade. Jag började religiöst följa de definitiva politik-junkie diskussionsprogrammen Meet The Press, Face The Nation, Left, Right & Center, Fox News Sunday och This Week, jag började läsa New York Times och MSNBC’s webupplaga dagligen och som en skinande fåra av guld mitt igenom berget av information löpte tanken på 2008:s presidentkampanj.

I det svenska mediaklimatet är det svårt att relatera till vilken otroligt framskjuten position presidentval har i den amerikanska pressens liv. Jag har bokstavligen spenderat minst en timme varje dag de senaste två åren följandes politiska strömningar och utvecklingar ”on the campaign trail” – i kampanjens spår. Höjdpunkter under den första tiden var att Virginia guvernören och Hillary Clintons huvudkonkurrent till det demokratiska partiets nominering Mark Warner gav chockbeskedet att han inte skulle ställa upp och när Republikanernas golden boy och helt givna frontfigur Senator Maccaca imploderade efter rasistiska uttalanden. Under de följande månaderna ansågs Hillary Clinton ha nomineringen i en liten ask och hennes kampanjfolk började lägga upp planer baserat på konceptet om ”inevitability” – att inget kunde stoppa dem och att det var menat att hända efter hennes framgångsrika karriär som Senator. Under dessa månader skrattade folk vid blotta synen av orden Barack Obama och presidentkampanj i samma mening. Senator Obama gick själv ut och sa klart och tydligt att han inte skulle ”run for President” till Meet The Press’ Tim Russert.

Men få saker är skrivna i sten (jag kan egentligen vara tänka på 10 fraser och till och med en del av dem är rätt anmärkningsvärt svåra att efterfölja: do not covet thy neighbor’s wife någon?) och under 2006 började något hända. Barack Obama reste sig som en jätte i Senaten, kämpade för en effektiv och centristisk syn på statens arbete, blev omtyckt både till höger och vänster. Han hade alltid varit en talangfull talare men han blev nu något mycket större, som en korsning mellan MLK och JFK som den republikanska kommentatorn Tony Blankley uttryckte det häromdagen.

Det politiska klimatet förändrades sakta men säkert och Obamas uttalade motstånd till Irak-kriget (som vid krigets utbrott var en långt ifrån populär ställning att ta) och politiska succéer gjorde honom allt mer attraktiv som presidentkandidat. Och det var så med ett löjligt leende på läpparna som jag en grå Lundamorgon tidigt förra året fick ett email från http://www.barackobama.com/ med en länk till en video där Senator Obama förklarade att han ville tala om för ”oss hans vänner”, att han dagen efter skulle hålla en presskonferens och skicka in formulär till the Federal Election Commision som sade att han ansökte om att få söka det demokratiska partiets nominering för President.

Vad som dagen efter det emailet kallades ett absurt långskott i pressen har nu skapat förstasidesnyheter världen över. Barack Obama krossade motståndet i den första primärvalsstaten Iowa och nu kör kampanjen vidare mot tisdagens kritiska andra val i pyttestaten New Hampshire. Vad som för bara några månader sedan ansågs vara en given stat för Hillary Clinton och som jag i denna blog kallade en ”firewall” – en omöjlig skalp att ta – är nu ett blodigt slagfält. Och dagens opinionsmätningar visar att Obama inte bara knappat in på Clintons försprång i denna legendariskt svårflörtade stat, men i själva verket nu leder med 34% mot 31%. Allting kan fortfarande hända, ett felsteg och Barack Obama’s aspirationer kan krossas under New Hampshires käliga majsfält, ett dåligt resultat kan bli ett ok för tungt att bära. Det är omöjligt att veta vad som händer i New Hampshire den 8:e januari, men om Obama vinner igen och får än mer momentum kommer han enligt alla experter slakta oppositionen i nästföljande South Carolina och segla till nomineringen.

Var kommer då er trogna vän Hans befinna sig den 8:e januari (hmm…det datumet tycks låta bekant…), kommer han sitta klistrad framför teven följandes valrapporteringen i sin fåtölj eller kanske på plats i New Hampshire? Åh nej, han kommer sitta på ett flygplan någonstans över Virginia eller Tennessee på väg hem till North Carolina med vad som förväntas bli en historisk huvudvärk men ett glatt leende på läpparna efter att ha firat sin 25-års dag med vänner och bror i Chicago kvällen innan.

Allt jag önskar mig i födelsedagspresent är en seger i New Hampshires primärval. Allt jag önskar är att få se denna sagolika dröm fortsätta ett par timmar, dagar, veckor till. Alla ni som inte fyller 25-år den 8:e januari men som ändå vill ha en present värdig en kung kan klicka på Obamas segertal från natten den 3:e här uppe till vänster. Det ger mig rysningar. På det sättet kan ni också ta del av en historisk kampanj.