……Jag sitter i skrädarställning på vardagsrumsgolvet framför brasan och är försjunken i mina egna tankar. Tänker på Carolina och mina vänner och allt underbart vi varit med om under en kort termin, tänker på Chicago och alla gånger jag vandrat dess gator upp och ner tillsammans med människor jag skulle gjort vad som helst för att få behålla i mitt liv. Jag sitter på golvet för att se till att inga småbarn irrar för nära den öppna spisen och ungarnas surr ligger som en tunn slöja över vardagsrummet. Plötsligt vandrar Maxwell upp till mig med sitt stora, breda leende på läpparna och ger mig helt oväntat en stor puss mitt på munnen. Han gurglar lite (som tidigare nämnts är mitt namn Gagaggen), skiner som en sol och springer iväg över golvet för att leta upp sina lekkamrater……
……Klockan är strax efter tio, kvällen före julafton och jag sitter djupt försjunken i en lazy boy framför den öppna spisen med en laptop i knäet. Ljudet av skrattande småbarn håller just på att klinga bort medan Jen följer med småflickorna uppför trappan för tandborstning och godnattsaga. Framför mig i värmen framför spisen ligger ett veritabelt slagfält av leksaker och bråte utspritt. Middagsmaten har sjunkit ned något från säsongsenlig proppmätthet och utanför fönstren på den inglasade verandan blåser snålvinden iskallt över soyaböns-fälten. Det känns som om jag är mycket, mycket äldre……
……Direkt efter middagen packar jag och Jennifer in Russel och Max i baksätets bilsäten och kör sakta genom kvällsmörka skogsparti och bredvid vinterskrudade majsfält till ett vinterlandskapsland någon halvtimme härifrån för att titta på julbelysningar. Vi sitter och pratar om ditten och datten i framsätet medan Russel 5 år och Maxwell 2 år surrar lite i baksätet, skrattar och tjoar och tjimmar om vartannat. När vi väl kommer fram till jullandskapet parkerar vi bilen strax över gatan och försöker undvika de största lerpölarna medan jag tar lilla Max i famnen och Jen tar Russel i handen. Jag befinner mig mitt i en radhus-hund-och-volvo drömsekvens……
……Det finns två Sayler-familjer, den äldre bestående av Jens föräldrar samt den yngre, bestående av Jens bror RC och hans fru Melissa som tillsammans har Max och Russel. Den senare Sayler-familjen har ingen windows-dator utan istället en Apple och därför välkomnas min laptop med trumpeter och hurrarop när det visar sig att Russel (fullt namn: Russel Cleveland Jr) har ett dinosaurie dataspel som bara fungerar på windows-datorer. Först ett par ord om Russel och dinosaurier. Kort och gott: han ÄLSKAR dinosaurier och hans hänförelse över allt jura och krita smittar av sig på alla barn runt omkring honom. Så när jag installerat spelet på min dator och vevat igång Dinosaur Dig finner jag mig med Alannah 4 år på ena knäet, Maxwell 2 år på andra knäet, Russel 5 år sitter på en egen stol och Alyssah 2 år står på golvet och kramar mitt ben samtidigt som hon försöker se vad som händer på skärmen. Den närmaste halvtimman levs på en knivsegg; skratt förbyts till skrik när forntidsdjuren på skärmen ryter till, glada leenden blir förskräckta blickar då T-rexen på skärmen slukar en ödla av något slag i en dramatisk sekvens. Mina armar, ben, famn och händer blir något mer än bara ett verktyg för att sätta igång dataspelet, när dinosaurierna ryter till måste jag blixtsnabbt hålla händerna för Maxwells ögon, när det blir för högljutt måste jag krama Alannah.
Efter en halvtimmes spelande, skrattande och skrikande skruvar Allanah på sig och vänder sig om på mitt knä och tittar mig djupt i ögonen med 5 åringens otroligt stora och vackra ögon. Hon säger:
”I really like you!” hon väntar någon sekund och tilläger lite skamset ”Who are you?” Jag vet inte riktigt hur jag ska svara……
No comments:
Post a Comment