Trogna läsare av Peregrenatio Academia vet att John Edwards filosoferingar runt konceptet om ”Two Americas” ständigt följer mig i mitt leverne i detta underbara, förbluffande och ibland ofattbara land (och denna, stundom kanske-inte-helt-underbara blog) och nu har jag en ny Two Americas att tala om. Nämligen klimatets Two Americas.
15:e december, Chapel Hill, North Carolina: 26 grader varmt och sol
20:e december, Chicago, Illinois: 2 grader varmt och snöslaskigt regn
En annan rolig detalj som jag upptäckte igår kväll efter att ha anlänt till Chicago och gått ut och bjudit Amy på middag som tack för flygplatshämtningen är att vikingen i mig har veknat något helt otroligt. När vi alla kommit tillbaka från middagen, köpt en julgran och satt oss ned med en cocktail av Southern Comfort, 100 Proof (50%!) och cola så började jag huttra! Jennifer, Amy, Emily, Jason och Annie tittade alla skumt på mig, de tyckte det var snäppet för varmt i lägenheten! Det är därmed med sorgsenhet jag meddelar att mitt stolta vikingablod signifikant har tunnats ut under ett halvår i Carolina-värme. Jag har dock ingen som helst tvekan över att en höst i Lund igen 2008 kommer rehabilitera mig till forna tiders krafter och att hemska Lundapizzor kommer att bygga upp ett tillräckligt starkt lager underhudsfett för att skydda mig även från de värsta skånska vindbyarna.
Så.
Nu befinner sig alltså er utsände på samma platts där årets Amerikaresa tog sina stapplande, första steg: Chicago, Illinois. Den knappt fyrtiogradiga hettan de där sommarveckorna i Augusti har förbytts till svensk-inspirerat slask men annars har inte mycket ändrats. Min underbara vän Jennifer har fortfarande fruktansvärt coola hipster-brudar till polare, maten är fortfarande underbar och Chicago är, ja ni vet – eller så vet ni inte – men Chicago är i alla fall fortfarande Chicago. Vi har dock förflyttat oss ett par kilometer västerut (skulle jag optimistiskt gissa, geografi was never my strong suit) från Damen kvarteren till Logan Square på den blåa linjen. Det nya huset är en grym uppgradering med tre rum (ett var för Jen, hennes barndomskompis Emily från Greenville samt Amy från London), ett med europeiska mått helt enormt kök, stort vardagsrum samt ett cigarr-och-sherry (eh, corn chips and tequila?) rum med öppen brasa och stenlagd balkong. Den perfekta skådeplatsen för vad som verkar bli århundradets, ah årtusendets, nyårsfestligheter med en massa av tjejernas polare plus undertecknad, Jens från Lund, hans tjejkomis från Lund, min hjärtevän Office, gamla Chicago-räven Steve samt min favorit Australiensare Louie som vi lärt känna från Carolina!
Men ”däremellan kommer fastan” eller vad man nu säger i den där svenska julsången. I detta fall: innan nyår kommer julen och julen ska firas nere i Greenville i södra Illinois nära gränsen till Missouri med Jennifer och hennes föräldrar, tre syskon och fem barnbarn. Yikes. Tur att Sayler-familjen har ett stort hus. Julfestligheterna inkluderar en fest i St. Louis, Missouri ikväll på temat ”löjliga jultröjor”, midnattsmässa på julafton (I know, I know…) samt julmys den 25:e. Idén med löjliga jultröjor är en amerikansk tradition som aldrig slutar att underhålla, tanken är att du ska få på dig den absolut gällaste, skrikigaste jultröjan du kan, gärna med bjällror och broderade snögubbar. Jag är formidabelt utrustad att möta denna utmaning då Adrienne tog mig jultröj-shoppande förra helgen och jag hittade en veritabel skattkista av hemskheter på Sears vid Southpoint mall. Vi kämpade oss igenom brötet och julruschen hela vägen to the Large Women’s Section och från en ensam galge mitt i ett pack av tråkigheter hörde jag en svag röst viska ”Pick me, pick me!” – det var, den ultimata silly christmas sweatern med bjällror, brodyr och allt. Och den satt som en smäck. Så om ni någonsin vill köpa kvinnokläder till mig så är jag en perfekt XL Woman. Förvänta er bildbevis på julstämningen i nästa bloginlägg.
Detta blogupplägg till trotts så är ju inte mitt center of gravity Chicago utan istället Chapel Hill och det känns svårt att sammanfatta allt underbart som hänt i the Old North State sen senaste gången jag fattade gåspennan. Finals-veckorna var riktigt krävande med två tentor samt två stora arbeten som alla skulle in innan klockan slog midnatt på fredagen den 14:e.Arbetena var alla intressanta och inspirerande men alla tämligen tidskrävande. On the upside så vet jag nu mer eller mindre allt om Joe Biden och George Bush d.ä. Som tur var fick jag ihop allt i rättan tid och när klockan närmade sig midnatt den 14:e var jag uppskattningsvis halvvägs igenom ännu en av många underbara kvällar på East End med mina vänner.
Den sista veckan var verkligen bitterljuv. Jag umgicks med Anne Mette och mina vänner och vi hade fruktansvärt kul varje kväll; oavsett om det var dansandes på East End eller spelandes Carolinapoly (monopol med UNC-tema). Vart vi än gick var det glada leenden och skratt, men med en skugga av ledsamhet just utanför synfältet – faktumet var ju att detta var många av våra bästa vänners sista smak av Carolina. Anne Mette, Viveka och Adrienne kommer alla saknas något alldeles otroligt och det kommer inte bli samma sak utan dem. Jag, Jens, Julie och Alejandro tog med Anne ut till middag och UNC basketmatch sista kvällen och Jens och Julie körde oss till flygplatsen på dagen D. Det var inte kul att säga hej då till den danska damen, men livet är fullt av små utmaningar så här har vi en ny!
Resten av veckan hade jag planerat spendera i solitär ensamhet, läsandes lite och bara kopplandes av då väldigt få vänner skulle vara kvar i Chapel Hill till den 20:e då jag skulle flyga till Chicago. Men turligt nog visade det sig att (min relativt nya vän) Ali skulle spendera julen med sin familj någon timmas bilväg utanför Chapel Hill och i ett huj var jag nu inbjuden att spendera ett par dagar i gott folks samkväm istället för ensam med mina böcker (och givetvis min kära blog). Besöket hos Alexandras familj var underbart, hennes mor och två bröder bor i Warrenton en timma utanför Chapel Hill i ett hus nere vid en sjö med pingisbord, fussball-table och utomhus jacuzzi! Hennes mor lagade en mysig måltid och jag och mamma drack vin så det stod härliga till och jag blev favorit-farbrorn nummer ett hos tio-åriga Blake som älskade att spela pingis, poker och fussball hela kvällen lång. Ali var utmattad efter en lång dags julshoppande och dåsade av framför den vackra öppna spisen medan jag och Blake spelade kortspel och jag jobbade mig igenom en flaska vitt med en skrattande mor. Det var en kväll helt annorlunda någon annan jag haft här hittills och som jag gärna gör om. Jag sov på en madrass framför den öppna spisen och sov som en stock efter att ha krönts årets lekfarbror.
Dagen efter lagade jag och Alexandra lite kakor (Bourbon balls) som inkluderade två av världens bästa saker: florsocker och bourbon. Vi åkte runt och tittade lite på omgivningarna; gick runt nere vid sjön och vandrade omkring inne i ”centrala” Warrenton, vilket väl är lite som att säga centrala Vaggeryd men ni fattar vinken. Landsbygdstämningen är en underbar kontrast till storstads-myllrets Chicago och liberala college-stadens Chapel Hill och inne i en av stadens många second hand butiker hittade jag en grymt cool broderad skjorta som fick det att kännas som om jag var en medlem av Flying Burrito Brothers eller skulle ut på ranchen. 150 spänn senare hänger den givetvis i min garderob. Till kvällen åkte vi tillbaks till Chapel Hill och terminens sista hemmamatch, UNC vann givetvis och är fortfarande obesegrade och rankade nummer ett i nationen.
Så nu bär det alltså av till södra Illinois för julfirande, sen tillbaks till Chicago den 27:e för att hämta upp Uffie på flygplatsen. Den 2:a flyger sin brorsan in och själv bär det hem till Chapel Hill den 8:e. Den 8:e ja…då fyller undertecknad 25 och det ska firas med buller och bång. Den 7:e är en vardag men hittills har jag lyckats säkra ett gäng folk redo för Patron shots när klockan slår tolv. Var ni än i världen må vara förväntar jag mig att ni hyvlar av en tequila i min ära när klockan slår midnatt. Er favorit-Hans fyller ju bara 25 en gång.
No comments:
Post a Comment