Har ni någonsin vaknat upp till en värld som ser ut att ha stannat? Eller, om inte stannat så i alla fall saktat ner till ungefär en tiondels hastighet. Som när det är något fel på kassettbandet och ljudet knastrar till och varje vokal dras ut till fyra gånger sin längd? Någonsin drömt att ni vaknat upp ensamma i hela världen, som Tom Cruise i början av Vanilla Sky när han går ut på New Yorks gator och de är helt tomma, inte ett ljud, inte en rörelse. Jag kan inte tro mina egna ögon när jag ser att jag just namedropat Tom Cruise, men livet är fullt av små överraskningar.
Jag har levt i den världen i nu snart 40 timmar, och det är alldeles, alldeles underbart.
När jag nyss vandrade hem genom ett tyst Chapel Hill med iPod:en som enda sällskap funderade jag en stund på hur jag hamnade just här, just nu. Jag visste att Thanksgiving var på gång, jag visste att alla människor jag kände skulle göra något, förmodligen något långt ifrån Chapel Hill och Odum Village. Jag kunde åkt upp och firat kalkondagen i Chicago, jag blev bjuden till Ida i Boston, jag funderade på att åka ner och se Georgia – och även om pengarna mycket väl höll på att sina så hade jag väl kunnat ta ett lån eller sälja några obligationer eller något. Istället valde jag att stanna hemma, att gräva ner mig i skolarbete, musik och mina egna små filosoferingar. Det är i och för sig sant att jag låg något efter i researchen och behövde ta igen det, men det finns nog egentligen ingen riktigt bra förklaring på varför jag valde att stanna hemma och göra det just nu. Det enda jag vet är att det är fantastiskt skönt och precis vad jag behövde.
Fast egentligen är det ju inte som att man är helt isolerad från världen bara för att ens vänner och bekanta vänder kosan hemåt för kalkon och tranbärssås. SMS:en fyller inkorgen med meddelanden från New York, Columbus, Ohio och valda delar av North Carolina, mailboxen är aldrig tom när man vaknar till liv och knäpper på datorn, facebook uppdaterar en med overklig precision om precis vad som händer med ungefär alla man känner (hur många människor i västvärlden saknar facebook, tre, fyra?). Nyhetssighterna är där för att uppdatera en på nyheter (eller rättare sagt avsaknaden av nyheter i den här delen av världen då till och med media verkar vilja ta en paus över thanksgiving) och jag har en hårddisk med ett gäng filmer jag inte sett än. Igår såg jag förresten en fruktansvärt kul Woody Allen film jag aldrig sett förut, Zelig. Hysteriskt kul.
Helt ensam i lägenheten, med ett gäng intressanta skivor i iTunes playlist, med alla människor i mitt liv på miltals avstånd så kunde jag då alltså igår morgon börja gräva ner mig totalt i min research. Mitt enda sällskap var två ekorrar som lekte under grenarna på de stora ekarna utanför mitt fönster. Ingen annan i huset, bara jag, min musik, min cola light och mitt arbete. När jag efter elva timmars arbete lutade mig tillbaka i fåtöljen och satte på den ovan nämnda filmen kändes det underbart, som att ha klättrat en dubbel etapp på Mount Everest och just ha nått kvällens läger, varma sockar, syrgas och ett varmt mål mat.
Det hade varit en dag, så totalt annorlunda än min vardag här. Bara jag och mitt arbete och min musik. Inga vandringar till och från lektioner, inga underbara vänner, ingen tripp till gymmet, inga biljardmatcher på Franklin Streets barer – bara en fantastiskt produktiv dag. Och även om dagens arbetsbörda inte riktigt når elva timmars-markeringen så känns det som att jag har haft två underbart avslappnande söndagar i rad. Sådana söndagar som verkligen laddar ens batterier och gör det möjligt för en att verkligen uppskatta de fantastiska möjligheter och utmaningar man finner i vardagen. Hemma är det lätt att man ser en måndag som en sketen måndag och inte tar sig för något annat än kanske en fotbollsmatch på tv:n och en stunds läsning i sängen. Just här och just nu i mitt liv så har jag möjligheten att göra så mycket kul och så mycket galet – därför var en laddning av batterierna precis vad jag behövde.
Det ända som gjort dessa två dagar något lite mindre underbara än en ultimat söndag är att det inte funnits några söndagsmorgonsnyhetsshower att se på. Ingen Meet The Press, Face The Nation, This Week eller Fox News Sunday. Och anledningen till att det verkligen smärtar just nu är att vi har lite fantastiska nyheter på let’s-go-change-the-world-fronten! Senaste opinionsmätningarna från (första caucus-staten) Iowa visar på 30% för Barack Obama och 26% för Hillary Clinton. Inget kan betyda mer i amerikansk politik än Iowa och Barack Obamas presidentskap hänger på att vinna över Clinton i Iowa.
Iowa är första valet i nationen och går av stapeln den 3e januari. Om Clinton skulle vinna Iowa skulle hon köra 120 km/timmen genom de nästföljande primärvalsstaterna New Hampshire och South Carolina och allting vore över. Om Barack Obama skulle vinna Iowa kan han komma in tvåa i New Hampshire (inget kan hindra Clinton i New Hampshire), vinna South Carolina och ha otroligt stora chanser att vinna Demokraternas nominering.
Inget kan vara viktigare för världspolitiken nästa år än att se en afro-amerikansk man som vuxit upp på Hawaii, Malaysia och Kansas namn på valsedeln för världens viktigaste jobb. Inget kan vara viktigare än att ha ett namn där på en man, som efter att ha tagit examen från Harvard Law School som skolans första svarta Law Review-chef, valde att spendera sina nästa år med att hjälpa fattiga och röstlösa människor i fattigdom på Chicagos south side då han kunnat jaga miljoner på Wall Street. Inget en stackars svensk Reinfeldt kan göra under hela sin tid på världsscenen (haha, lycka till med återvalskampanjen) går att jämföra med den effekt Barack Obamas presidentskap skulle ha på världspolitik och Amerikas roll i världen från första minuten av första dagen.
Inget kan vara viktigare, och just nu känns det oerhört, oerhört positivt.
Obama For Americas regionsansvarige talade med en del av oss från Students For Barack Obama för några veckor sedan då Senatorn talade i Durham. Han sa det vi alla redan visste: Om vi skulle vinna det här kommer de skriva spaltmeter om den här kampanjen. Den är historisk. Aldrig har en kandidat lyckats skapa ett sådant intresse och en sådan passion bland väljarna, aldrig har en kandidat lyckats samla in så mycket pengar och så många små individuella donationer från vanliga amerikaner (och en vilsen, svensk student). Det vrål som möter Barack Obama när han stegar ut på scenen i Durham kan inte jämföras med något jag någonsin hört talas om i Sverige, och definitivt inget som hänt hemma i fäderneslandet under min livstid. Den här mannen är en rockstjärna och en politiker, allt i ett. Det känns nästan overkligt att se en politiker skapa detta sorts intresse, se honom förtrolla en publik av 9,000 väljare i Iowa här i videon till vänster. Hur kan denna man utöva samma yrke som du fult ekiperade stofilerna hemma i riksdagen som formar partiplattformar runt svårförstådda skatteavdrag?
De Demokratiska och Republikanska partierna här i USA båda runt 15 debatter under detta år, och i varje debatt talas det om utrikespolitik, social trygghet, säkerhet, försvar, demokrati, pengar, skatter och ledarskap – om landets plats världen och vad framtiden bär. Mitt klaraste minne från förra svenska valkampanjen var tjugofem minuter i en partiledardebatt om ett skatteavdrag. Två partiledare, talandes om varandra, citerande olika ekonomer som styrkte deras position. Sen tjugo minuter om kärnkraft. Slut. Inte ett ord om Sverige i framtiden, inte ett ord som skulle kunna få en ända ung människa någonstans i vårt avlånga land att känna sig involverad.
Sure, arvsskatten kanske borde avskaffas – rent teoretiskt är jag helt för en arvsskatt då den verkar som en barriär mot uppdämning av för stora mängder kapital på ett och samma ställe, å andra sidan så är nivån av kapital i Sverige kanske på en nivå där det verkligen skadar normala människor allt för mycket med en arvsskatt (eller i alla fall en arvsskatt som kickar in vid så pass lite pengar!). Vi har kanske inte så många mångmiljardärer så vi verkligen måste ha en arvsskatt, våra makalöst höga inkomstskatter tar hand om det – det är en viktig fråga men den kan inte, den FÅR inte bli vad valet handlar om. Frågan om arvsskatt borde vara en asterisk, en rad i partiprogrammet. Hur kan det vara en central fråga för den väg du vill att ditt land ska ta under nästa sekel? Det är lite deprimerande att leva i ett land där så futtiga frågor får dominera debatten, leva i ett land där Kristdemokraternas mest uppmärksammade fråga under en av Almedalsvecka härom året var att vi skulle införa en åldersgräns för reality-TV deltagare.
Eller rättare sagt, det är inte så hemskt deprimerande att leva i Sverige – man blir helt enkelt fruktansvärt apatisk till all politik. Det riktigt hemska är att bli så pass inspirerad och involverad jag blivit i drömmen om President Barack Obama och sen komma hem till eländet på Rosenbad. Komma hem till ett land som är fullständigt irrelevant på världsscenen.
Shit, det här blogginlägget spårade ur! Love it! På tal om saker ni bör älska: efter dagens plugg gick jag genom ett öde Chapel Hill och såg den nya ”Dylan-filmen” I’m Not There på bio. Wow. Fantastisk. Anledningen till att jag sätter Dylanfilmen inom citationstecken är att det inte riktigt är en film om Dylan…det är en film om…ungefär världen Dylan levde i och hur den förändrats. Fullständigt trollbindande. Och det var en något surrealistisk upplevelse att vandra omkring på den annars sprudlande och sprakande Franklin Street under kvällen, helt tomt och helt tyst. Ungefär lika surrealistiskt som att se mannen du följt hela hans nationella karriär leda opinionsmätningarna i Iowa.
1 comment:
Thanks for writing this.
Post a Comment